”Så länge jag kunde minnas hade mitt liv varit meningslöst, och nu befann jag mig där dit jag hade strävat. På nollpunkten. Vaggad till sömns i det sociala skyddsnätet. Jag kände ingenting och längtade inte efter någonting, och när jag slöt ögonen försvann hela världen.”
Ur BELÄTE av Benjamin Stengård
Utgångspunkten i Benjamin Stengårds serie ”Beläte”, som utgör huvuddelen av hans senaste fanzine, Kriget mot Benjamin, är nattsvart. Huvudpersonen, som bär samma namn som författaren, har i sin lägenhet i Visby brutit all kontakt med omvärlden. Ett hej och ett tack till kassörskan på Ica, samt långa, mumlande samtal med Fresh Princes tv-bild är vad som utgör kvoten av hans sociala umgänge, och med hjälp av narkotikaklassad psykofarmaka sluter han sig allt mer kring sig själv. Men ur denna dimma bryter sig plötsligt en klar tanke, en insikt om att det måste ske en förändring.
Stengårds tidigare serier och enrutingar har ofta präglats av en bisarr och svart humor med Kafkaartade mardrömskulisser. Allt detta återkommer i ”Beläte”, även om humorn har fått maka på sig något för att lämna plats åt allvaret. Teckningarna är detaljerade och äger ett djup som fascinerar. Det uppgivna, apatiska, den molande tristessen och det tungsinta svarta hos huvudpersonen uttrycks fantastiskt väl i de stora, tomt stirrande ögonen, genom det utmärglade ansiktet och genom de långsamma rörelserna; ansiktet mot kudden, stirrandet i taket, de sömnlösa nätterna. Stämningen förstärks av en tigande och hotfull Visby ringmur, vilken också ytterligare betonar det klaustrofobiska i det isolerade liv huvudpersonen lever.
För att komma till rätta med sina problem skapar seriens Benjamin av modellera en liten figur som till sitt yttre uttrycker essensen av tålamod och välmenande lyhördhet. I denna planterar Benjamin alla sina goda egenskaper, och med honom – Doktorn är den titel figuren föräras med – förs sedan långa, terapeutiska samtal. Men trots att Doktorn är en förlängning av Benjamin själv tycks han förrädisk, närmast lismande i sitt förstående uttryck. En sadistisk böjelse låter sig anas bakom hans förment välmenande yttre och när han till slut ska lära Benjamin hur han ska göra för att bli människa, när han ska lära honom den kod som han aldrig riktigt har förstått och som har placerat honom i samhällets utkant, urartar instruktionerna i självplågeri, ett självplågeri som också blir en symbol för alienation och en syn på livet som egentligen absurt och meningslöst.
Med en klar känsla för både ord och bild visar Benjamin Stengård att han är en serietecknare att räkna med, både nu och i framtiden. Den enda invändningen som egentligen kan riktas mot ”Beläte” är det något abrupta slutet. Serien hade mer än gärna fått sträcka ut sig över fler än de 23 sidor som den nu utgör.
Fanzinet Kriget mot Benjamin innehåller också tre enrutingar och en bisarr stripp om vårdpersonalen på en psykakut. Dessa visar Stengårds bredd. Men den stora behållningen är just ”Beläte”. Den hade förtjänat att stå för sig själv, som ett tydligt bevis på att seriemediet menar allvar, att det står på egna ben, att det inte är en litteraturens eller konstens subgenre, möjlig att sopa undan som lättviktig underhållning.
Titel: Beläte (Kriget mot Benjamin)
Författare: Benjamin Stengård
Hemsida: It’s all about the Benjamin
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 23 (totalt 28 i fanzinet)
Övrigt: Benjamin Stengårds serier har synts i bland annat Galago, Serum och Vårt Malmö. Han kommer även att bli publicerad i den feministiska tidskriften Bangs nästnästa nummer. Förutom Kriget mot Benjamin har han tillsammans med Carl Hedsved givit ut två nummer av fanzinet Kvickhuvud.