Kategori: Huvudtext

Magnus Carlbrings Embryo på nya följetongsäventyr i Tintomaraland

Författaren Magnus Carlbring backar inte på att prova nya grejer. Han har skrivit allt från diktsamlingar (till exempel När vi somnar tillsammans och Dödens lilla bok) till tegelstensromaner (Paul Exodus Propp eller drömmen om den största romanen i världshistorien) och hypade fiktionsbloggar. Påminner för övrigt lite om en annan språkkonstnär det där, även om Almqvist på sin tid förmodligen tog det ganska lugnt med bloggandet.

Hur det än förhåller sig med den saken har Carlbring nu kastat sig in i ett nytt projekt: Tintomara 2.0. En följetongsroman som bloggpubliceras medan den skrivs, och det i en rasande takt. Tre sidor om dagen i hundra dagar är målet. För den som inte är bekant med Almqvists verk är Tintomara namnet på den androgyna huvudkaraktären i (den underbara) romanen och allkonstverket Drottningens juvelsmycke. Men Carlbrings roman skulle lika gärna kunna ha kunnat heta Embryo 2.0, för det här är i flera bemärkelser den nya, uppgraderade versionen av Embryo.

Många känner förmodligen till bloggen yo, embryo, som Carlbring länge skrev anonymt, innan han trädde fram som dess författare. Tintomaraprojeketet är ett naturligt nästa steg av Emrbyobloggen – version 2.0, för karaktären Embryo har följt med in i följetongsvärlden, och förvandlas bokstavligt talat till en ny version av Embryo, allt under berättelsens gång. Och metagreppen – berättelsen inom berättelsen, berättelsen om berättelsen – och intertextualiteten – en texts förhållande, släktskap och otrohet till andra texter – återkommer ständigt i Tintomara 2.0, skrivet på törnrosblad under azurblå himlar.

Berättelsen tar sin början på dramaten. En skolklass är på studiebesök, men den uttråkade Embryo drar sig undan och förvillar sig inte bara i teaterhuset, utan både i världsrummet och tiden. Han kastas tillbaka till Gustav III:s tid, blir utsatt för skottlossning, träffar båtkarlen Göran, buktalardockan Ormsaltare och lägger händerna på ett mystiskt, magiskt manuskript: Boken om honom. Eller henne.

Med följetongsformen följer både för- och nackdelar. Författaren tvingas ännu mer än i en vanlig, färdigtryckt roman kämpa för att hålla uppe läsarens intresse och bladvändarlust eller – i det här fallet – sidscrollarsug. Läsaren ska inte bara vilja läsa vidare, hen måste vara nyfiken nog för att komma tillbaka till bloggen nästa dag också, för att få tag på texten. Och dagen efter det, och det, och det. En följd av detta är ständiga cliffhangers i slutet av varje kapitel/dag, vilka växlar mellan att höja spänningen och kännas krystade. Följtongsformens kanske största förtjänster är att den uppmuntrar – eller till och med tvingar – författaren Carlbring att ta ut svängarna ordentligt. Och det flippar hårt.

En av skrivformens nackdelar är att stilen och fokuset uppfinns under vägs. I Tintomara 2.0:s första kapitel kränger det rejält i det språkliga. Meningar och stycken känns ihophafsade, och de ålderdomliga ordvalen och formuleringarna som pressas in här var skorrar mer illa än vad de skänker texten en mysig historisk stämning. Men det tar sig. Ett tiotal kapitel in i historien börjar Carlbring hitta formen, även i språket, så låt oss hoppas att den stannar och växer. Och låt oss hoppas att berättelsen lyckas hålla intresse och tempo uppe i 83 dagar till.

Wikipedia: Magnus Carlbring, CJL Almqvist och Drottningens juvelsmycke.
Blogg 1: yo, embyo
Blogg 2: Tintomara 2.0
Mer om Calbring på Nittonde Stolen: Arvid Jurjaks och yo, embryo och Jesper Ims Johansson om diktsamlingen När vi somnar tillsammans.

Det stereotypa fettot

Fulheten

Om tecknaren: Nanna Johansson är en av Nittonde Stolens trognaste tecknare och väldigt, väldigt snart debuterar hon med sin bok Fulheten på Kolik förlag. Innan dess kan ni besöka hennes hemsida Fulheten.com och bloggen Fem bilder.
Övrigt: Den här bilden är en del av Nittonde Stolens tema om fett. Se också Nannas bild No fat chicks.

Kul galenskap i Inferno

Okej, jag har inte läst Inferno av August Strindberg, så någon intrikat jämförelse mellan originalet och Fabian Göranssons seriebok August Strinbergs Inferno blir det inte. Och ärligt talat tror jag att originalet är rätt trist. Det går däremot inte att beskylla kopian för.

Göransons Inferno är en utmärkt genväg, ungefär som när högstadieläraren ville ha en bokrecension och alla kollade på filmen i stället. Inferno är en njutning att läsa. Oerhört vältecknad där mer klassiska serieuttryck blandas med fotografi-liknande miljöteckningar av Paris.

Det hela blandas med en härlig disrespekt för August Strinbergs person, hans bok och hans författarskap. Göranson skildrar den galna, löjlige och helt hispige Strindberg, utan en tanke på den respekt han brukar åtnjuta som ”Sveriges störste”. Det är befriande och inte minst stor komik.

Titel: August Strindbergs Inferno
Tecknare: Fabian Göranson
Förlag: Kolik förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2010
Antal sidor: 156
ISBN: 9789197610384

Mangatecknaren Åsa Ekström vet vad hon pysslar med

På ytan ser den första volymen av Åsa Ekströms mangaserie Sayonara September ut att vara vilken snabbproducerad high schoolserie som helst. Men Ekström vet vad hon pysslar med.

Tempot i serien är högt, och flera parallella historier utspelar sig ständigt om varandra, små och stora, långa och korta. Allt rör sig kring och inuti huvudpersonen Alex, och hennes vänner på den serietecknarskola där hon precis har börjat. Det handlar om plugg, framtidsdrömmar, kärlekshistorier, vänskap och fester, och om skuggor från det förflutna.

Även på bildplanet tycks en mängd saker försiggå samtidigt. Nästan ingen ruta är gjord i samma stil som rutan bredvid. Hos oerfarna tecknare kan sådant många gånger vara tecken på att personen i fråga velar eller inte riktigt hanterar mediet, och det hela uppfattas lätt som skevt och inkonsekvent tecknat.

Ekström, däremot, hanterar de olika stilarna till fullo. Var för sig skulle de olika stilarna kunna vara hämtade från ungdomsmanga, barnmanga, actionserier, stiliserade cartoonalbum och västerländsk äventyrsrealism. Eftersom det hela utspelar sig på en serieskola tar Ekström också chansen att teckna serier i själva serien, något som lyfter både variationen och boken ytterligare ett litet snäpp. Men det som utmärker Sayonara September är inte i första hand att bilderna är varierat, snyggt och klanderfritt tecknade, utan att varje ruta och figur känns noga avvägd för att skapa största möjliga – och mest subtila – dramatik.

Precis som bilderna är berättelsen egentligen inte heller speciellt originell. Det rör sig framför allt om klassiskt relationsdrama och tonårsöden. När Åsa Ekström i Sayonara September tar sig an dessa genrer håller hon sig inom de kommersiella ramarna. Men inom dessa ramar närmar hon sig vad som måste kallas för berättandets och bildhanterandets fulländning.

Titel: Sayonara September (volym 1)
Författare och tecknare: Åsa Ekström
Förlag: Kartago förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 210
ISBN: 978-91-86003-340

Josefine Mutzenbacher – en lycklig erotikuppväxt från Bambis skapare

Aldrig tidigare har jag läst en lyckligare ungdomsskildring än den om Josefine Mutzenbacher, trots ett kontroversiellt innehåll där pedofili, incest och barnprostitution dominerar. Den här berättelsen förbryllar mer än vad den provocerar och blir intressant först efter det nödvändiga och initierade efterordet.

Några passionerade, sensuella ömhetsbetygelser kommer inte på tal när Josefine Mutzenbacher, rik och gammal på ett gods i Klagenfurt, skriver ned sin minnesteckning över barn- och ungdomsåren i Wiens fattiga proletärkvarter under 1800-talets senare hälft. Istället är det pornografi från allra första stund. Ja, faktiskt redan från sju års ålder, när Josefine gör sexuell debut med sin bror och två andra barn. Köttets lusta tycks vara gränslös för Josefine. Hon bokstavligen slukar allt som kommer i hennes väg – bror, far, sotare, lärare, präst, skolkamrat – ju mer hon kan få, desto gladare blir hon.

Provocerande berättelser tycks alltid locka en stor läsarskara, denna bok är inget undantag. Den publicerades 1906 och har därefter översatts till en mängd olika språk samt sålts i miljonupplagor. Lägg till ett flertal filmatiseringar, långdragna domstolsförhandlingar och en författare mest känd som upphovsmannen till barnboksklassikern Bambi från 1923, så har vi en spännande mytbildning.

Josefine Mutzenbachers klassikerstatus inom den erotiska litteraturen är förmodligen välförtjänt. Trots det kan de estetiska kvaliteterna ifrågasättas. Karaktärsporträtten är ytterst torftiga, miljöbeskrivningarna likaså. Intrigen begränsas till de monotona och utbytbara sexscenerna som fyller sidorna från början till slut. Sexskildringarna levererar i sin tur ibland så hiskeligt torra metaforer att man storknar. Det är svårt att känna förargelse eller någon reaktion överhuvudtaget. Försök till alternativa tolkningar känns ovidkommande, när berättelsen mest av allt påminner om ett absurt porrfilmsmanus.

Efter förläggare C-M Edenborgs efterord tvingas jag dock till viss omvärdering. Biografiska fakta om Felix Salten, teorier och förslag på flerskiktig läsning (är det här en sionistisk barnsaga, en freudiansk eller anti-freudiansk idéroman om barnsexualitet, etcetera?) samt en personlig moralmonolog tillför berättelsen en intressant historisk kontext. Berättelsen tillsammans med efterordet blir därför en läsvärd helhet och motiverar utgivningen. För litteraturhistorikern har onekligen Josefine Mutzenbacher sitt värde, men för den som söker kvalitativ litterär erotisk njutning, rekommenderar jag helt enkelt något annat.

Titel: Josefine Mutzenbacher: en wienerhoras historia, berättad av henne själv
Författare: Felix Salten
Förlag: Vertigo förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009 (första gången på tyska 1906)
Antal sidor: 257
ISBN: 978-91-85000-63-0

Skära för sten är mödan värd

Det börjar med en förlossning på 120 sidor. Och jag tänker: ”Hur ska jag palla detta?”. Inte för att det inte är spännande, men liksom hur många obegripliga läkartermer får det finnas per sida? Det borde finnas kvoter på sådant. Men ändå. Abraham Vergheses debutroman Skära för sten artar sig. I slutändan är den inte alls så pjåkig.

Som många andra tegelstenar, skrivna av författare med konstiga namn, beskrivs Skära för sten som en episk roman av klassiska mått; ett mästerverk i traditionellt historieberättande. I det här fallet stämmer också en klyschiga beskrivningen.

Men romanen övertygar inte på direkten. Trots den mästerliga öppningen tar det tid att tränga in i Abraham Vergheses romanvärld. Scenen är följande.

Den indiska nunnan syster Mary som blivit skickad till Etiopien för att arbeta som sjuksköterska ligger i födslovärkar. Det är självklart en skandal, men systerns liv hänger också på en skör tråd. Den förmodade fadern till barnet är kirurgen Thomas Stone, men han springer mest runt som en yr höna i panik. Sjukhusets barnmorska är på resa utomlands.

Barnet visar sig vara barnen – två siamesiska tvillingar förenade via en tunn slamsa i huvudet – tar livet av sin mor under förlossningen samtidigt som fadern flyr sin kos. Kvar på sjukhuset blir barnmorskan Hema och läkaren Gosh som tack vare tvillingarna finner varandra och adopterar den två gossebarnen som om det vore deras egna.

Efter den 120-sidiga förlossningen följer en mer konventionell uppväxtskildring ur en av tvillingarnas perspektiv: Marion. Han möter barndomens och inte minst tonårens alla sorger och vedermödor på sin väg mot att bli läkare.

Romanen är också en skildring av en ung mans sökande efter en identitet, som han själv inte vet om han vill ha. Marion brottas med sina egna känslostormar gentemot fadern som svek honom redan vid födseln, samtidigt som han egentligen inte önskar ha någon kontakt med sin pappa dras han också till honom av sin egen nyfikenhet.

Efter en lika dramatisk avslutning som bokens inledning är det kvarvarande intrycket av Skära för sten ändå att romanen är en slående berättelse. Den må vara en aning baktung av alla medicinska termer och inte minst författarens bitvis omständliga berättande, men trots sina skönhetsfläckar är romanen en färd värd resan. Livets växlingar och människans vankelmod skildras med kirurgisk perfektion av Abraham Verghese.

Titel: Skära för sten
Författare: Abraham Verghese
Förlag: Wahlström&Widstrand
Språk: Svenska
Översättare: Hans Berggren
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 592
ISBN: 97891462200114
Foto: Joanne Chan

Kroppen – Från obekymrad till medveten?

I Den hemliga kroppen (först ut i bokserien Grafiska Novelletter) gestaltar serietecknaren Sara Hansson hur ett barn från att leva obekymrat i sin kropp med åren går mot en allt större medvetenhet om denna. Den kropp som inte ska fläkas ut hur som helst, utan hela tiden måste vara under högsta bevakning för att inget ska göras fel. För kroppen, får vi veta, är inte bara din.

Vuxna säger åt dig när du på dagis endast går omkring iklädd trosor. Och när de första håren under armarna börjar synas är kompisarna snabba att påpeka. Osminkat ansikte och hår på fel ställen kan för en högstadietjej få förödande konsekvenser, tänk om någon av killarna i 9b kallar en för skräcködla. För överlevnadens skull är det enklast att göra som man blir tillsagd.

Sara Hansson belyser och tar fram något som vi egentligen vet inom oss men ofta glömmer bort i hysterin om den perfekta kroppen. Hon bygger sin historia på vad jag antar är någorlunda självupplevt och koncentrerar ligger därför främst på den kvinnliga kroppen. Historien skulle dock fungera lika bra med en kille i centrum. I de scener där killar figurerar syns ett beteende som vi första anblick känns oerhört kränkande mot tjejerna, men vad dessa scener egentligen visar är att killarna också är fast i samma oreflekterade beteende, ett beteende som av omgivningen förväntas av dem. På så sätt blir Den hemliga kroppen en lika viktig ögonöppnare för killar som för tjejer.

Förordet till Den hemliga kroppen är skrivet av Maria Sveland (författare till Bitterfittan), där hon utgår från de sexrådgivningsspalter som då hon var 14 år var obligatorisk i tidningar som exempelvis Veckorevyn. De där råden som alla nyfikna ungdomar fullkomligt slukade (och fortfarande gör antar jag) och som togs på fullaste allvar. Men Sveland menar att dessa råden var alldeles för lama, och ställer sig frågan nu som vuxen varför det enligt dessa till exempel var okej/normalt att som tjej inte få orgasm vid sex. Där råden egentligen bara visade att våra kroppar inte kan ses med samma ögon och att reglerna för de olika kropparna, som Sara Hansson med sin serie uttrycker väldigt bra, också därför skiljer sig åt.

Novellens Sara lyckas dock bryta sig ur kraven på kroppen då hon träffar Carin. Carin som ger blanka sjutton i regler och bara är den hon är. Med Den hemliga kroppen blir Sara Hansson själv en Carin, någon som kan se utanför kraven och se vilka dessa faktiskt är. Den hemliga kroppen borde bli obligatorisk läsning i grundskolan, och borde gott och väl även skickas med i varje tidning som innehåller sexrådgivningsspalter eller andra rådgivande artiklar som riktar sig till unga tonåringar.

Titel: Den hemliga kroppen
Författare: Sara Hansson
Förlag: Kolik förlag och Seriefrämjandet
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 36
ISBN: 9789185161669

”I perioder känns verkligheten grå”

[LÖRDAGSKRÖNIKAN] Det finns tunga och lätta, har jag förstått. De lätta ger ett kort, intensivt rus. Lyckan är häftig, nästan våldsam, men övergående. Värre är det med de tyngre sakerna. De framkallar snabbt ett varaktigt beroende, som sällan släpper taget självmant. När jag är nere i det träsket känns verkligenheten grå.

Oavsett om ruset kommer från en tung eller lätt substans är återgången till vardagen alltid lika tuff. Allt verkar glanslöst, odramatiskt. Suget efter nästa rus börjar så sakteliga att byggas upp. Snart är jag där igen. Alltid med en lösning i väskan, min biljett till drömlandet. Även om det ger mig ryggvärk. Speciellt de tyngre grejerna har en tendens att påverka mig rent fysiskt.

Och jag använder det gärna. Och ofta. Vad vore en bussresa utan lite extra krydda i tillvaron? Det är ju så fruktansvärt trist att åka buss opåverkad. För att inte tala om att vänta på bussen. Puh!

Men en regel har jag fortfarande. Kanske för att inte sjunka ner till botten och det definitiva missbruket: Jag gör det inte på jobbet. 9-5 är det noll eskapism för min del. Nåja, det skulle vara på lunchrasten då som jag smiter iväg för att ta mig en liten en, men det ska vara en snabbis då.

Det svåraste är suget. Ibland sitter jag med kompisar på kafé och känner det komma. Eller är på bio. Det vore inte på sin plats om jag halade upp saken ur väskan och satte igång. Min omgivning skulle inte uppskatta det, även om jag bara svävade bort i fem-tio minuter. Det skulle inte vara okej. De skulle inte förstå.

Jag behöver mina grejer för att fungera och för att kunna varvas ner. Det är en del av mig. Det är sådana jag är. Vissa sysslar med droger. Jag läser böcker.

Intelligent äckelpäckel i Samuel R. Delanys Hogg

Samuel R. Delanys roman Hogg hör förmodligen till det äckligaste som finns att läsa. Den kroppsvätska som inte dricks i romanen är inte värd namnet. Här frossas det i urin, avföring, sperma, snor, svett, unt so weihter, det hela kryddas med en rejäl dos sexuellt våld och provokationen är därmed komplett.

Trots att Samuel R. Delany är en erkänd författare, med flera framgångsrika science fiction-romaner bakom sig, hade han länge svårt att få Hogg utgiven. Förmodligen handlar förläggarnas tvekan mindre om ett ekonomiskt risktagande, som den moralsmocka en utgivning av Hogg innebär. Kritiker har också mycket riktigt varit i det närmsta aggressiva i sina recensioner av boken.

Och visst, Hogg är äcklig som fan. Boken tar sig början när lastbilschauffören Franklin ”Hogg” (=galt) Hargus plockar upp den elvaårige pojken som, romanen igenom, kallas Kuksugaren, och som också är bokens berättarröst. Kuksugaren får mycket riktigt suga Hoggs kuk, dricka hans piss och suga på hans tår. Dessutom njuter han av det. Snart tar en kontroversiell turné sin början. Hogg försörjer sig på att åka runt och våldta kvinnor på beställning, en slags motsvarighet till lönnmördare i det sexuella våldets tjänst. Sitt värv genomför han tillsammans med ett par lika skitiga och råa kumpaner, för att öka effektiviteten, så att säga.

Som läsare blir det efter ett tag svårt att ta in bokens handling, karaktärer och kroppsvätskor. Det blir för mycket av allt. Hogg blir här mer ett litterärt experiment än en roman i traditionell mening. Boken är snarare ett VM i provokation – hur långt går det att gå, när finns det inga fler tabun att bryta, inga mer förolämpningar att ta till? Våldtäkter, incest, kroppsvätskor, minderåriga och smuts: Hogg täcker in det mesta.

Men efter, som det känns, en oändlig rad av våldtäkter och avsugningar, tar boken en oväntad vändning. Det sexuella innehållet får stå tillbaka för ett mer storybaserat innehåll. Samuel R. Delany visar plötsligt sin fingertoppskänsla för dramaturgi, gestaltning och inte minst berättartekniska finesser. I ljuset av detta blir inte Hogg bara en sjuk hjärnas mörkaste fantasier. Ett så medvetet berättande har inte provokation som enda syfte.

Det som gör Hogg till en provokation är inte dess innehåll, utan dess utgångspunkt och synvinkel. Bokmarknaden svämmar över av böcker som inte gör annat än frossar i hemska kvinnomord med sexuella förtecken eller snyftiga uppväxtskildringar där övergrepp och tvång är vardag. Skillnaden mellan Hogg och dessa böcker är att Samuel R. Delany valt att utesluta det pekfingeraktiga sättet att säga ”usch och fy” till det som skildras. I random deckare/snyftig barndomsskildring kan läsaren i lugn och ro frossa i ofrivilliga penetrationer, uppsnittade bukar och utnyttjande farsor, utan att bli störd av att författaren påpekar njutningen i detsamma.

Ja, det är en njutning. Att frossa i fiktiva hemskheter, smuts och provokationer är en njutning. Det är därför deckare och Tarantino-filmer säljer. Enda skillnaden är att Hogg har vänligheten att tala om det för dig. Den läsare som låter sig provoceras, går i en medvetet gillrad fälla, och avslöjar mer om sig själv, än om romanens innehåll, för det enda som Samuel R. Delany gjort är att flytta fokus från det invanda.

Den som låter sig provoceras av Hogg eller läser den som enbart en provokation är fel ute. Romanen är inte bara en uppräckning av allehanda äckel, utan också en effektiv skildring av människans paradoxala förhållande till våld, smuts och njutning.

Titel: Hogg
Författare: Samuel R. Delany
Förlag: Vertigo
Språk: Svenska
Översättare: Caroline Åberg
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 320
ISBN: 9789185000647

Stolen möter David Jonstad

”Fokusera på lösningarna istället för på problemen”

Klimatkrisen andas oss i nacken, antingen förnekar vi den, deppar ihop i ren förtvivlan, eller så går vi till handling. Många vill säkert göra det sistnämnda, men vet kanske inte hur. David Jonstad berättar i sin bok Vår beskärda del vad han tror är lösningen på problemet.

Det var efter att David Jonstad, journalist och en av grundarna till Klimatmagasinet Effekt, hade läst boken Oväder av Mark Lynas som han fick sin klimat-aha-upplevelse och kastades ut ur förnekelsen och istället började handla. Resultatet blev boken Vår beskärda del, där han presenterar vad han tror är den bästa modellen för hur vi ska lösa klimatkrisen. Lösningen går ut på att införa en ransonering för koldioxid, för att på så sätt minska koldioxidutsläppen och fördela dessa jämlikt inom befolkningen.

Jonstad drar en parallell till Andra världskriget där ransoneringen av bland annat kaffe och socker var en lyckad metod och menar att ett liknande tillvägagångssätt absolut skulle kunna fungera igen. En ransonering av olja och kol är enligt Jonstad ett måste för att vi ska kunna stoppa den globala uppvärmningen. Men för att vi verkligen ska lyckas måste vi också se till, vad han menar är problemets kärna, slöseriet med jordens resurser.

Stolen mötte upp Jonstad för bok- och klimatprat.

Hur fick du idén till boken?
Ända sedan jag fick upp intresset för klimatfrågan har jag sökt mig till vad som skrivs och diskuteras i Storbritannien, och fick där då nys om idén om koldioxidransonering. Jag tycker att man där på ett bra sätt har lyft in mer i klimatfrågan än bara fokuseringen på att minska utsläppen, och på så sätt kunnat utforma modeller för att även hantera sociala situationerna, den här idén bygger på att koppla ihop saker och ting, att kunna se till både naturen och ekonomin samtidigt.

Vem vänder sig boken till?
Först hoppas jag att de som är oroade för klimatförändringarna, de som känner att vi måste lösa problemet men inte riktigt ser hur det ska gå till, att de läser boken. Jag vill visa att det faktiskt finns möjligheter att lösa klimatkrisen, genom att sluta fokusera på problemen och istället vända blickarna mot lösningarna.

Men är det inte svårt för den enskilde personen, hänger ändå inte mycket på beslutsfattarna?
Vi har ofta en väldigt instrumentell syn på politik, vi tror att man måste göra det på ett visst sätt, att man ska rösta i val osv. Men det finns många sätt man kan påverka samhället på. I slutet av boken skriver jag om Ställ om-rörelsen som i stället för att vänta på politikernas beslut sätter igång omställningen till ett mer hållbart och självförsörjande samhälle själva, till exempel genom att börja odla lokalt. Det kan skapa en press som visar att folk faktiskt är beredda att göra någonting.

Hur stor omställning kommer det att krävas av oss?
Den billiga energin har gjort det väldigt bekvämt för oss, det kan vi inte komma ifrån. Men det ekonomiska systemet vi skapat kräver ständigt ökad konsumtion, vilket också har skapat många negativa saker. Folk mår sämre, stressar mer, brottsligheten har blivit högre etcetera. Det finns alltså mycket att vinna genom att bryta oss ur det här ekorrhjulet och börja prioritera andra värden än de materiella.

Hur mycket utsläpp skulle vi kunna göra om vi införde koldioxidransonering?
Vårt mål bör vara att så snabbt som möjligt komma bort från fossila bränslen. Till en början skulle vi kunna ligga på en nivå som är ganska nära dagens, men den skulle snabbt behöva sjunka. Förhoppningsvis kommer vi att hitta bättre lösningar istället för de fossila bränslena innan de tar slut. Begränsningen kommer att tvinga oss att använda vår kreativitet och hitta andra sätt att leva, handla vår mat och semestra. Men jag är hoppfull, vi människor är ofta väldigt bra på att anpassa oss.

Ja, för du känns ändå ganska optimistisk?
Jo, jag jobbar på det. Men egentligen spelar det ingen roll hur optimistisk eller pessimistisk man är. Det här är ingen fotbollsmatch där det inte spelar någon större roll om det är det ena eller andra laget som vinner, utan här måste vi vinna hur små oddsen än är.

Så du tänker inte ens i banorna kring en förlust?
Jo, jag tror absolut att det är viktigt att inte förneka en tänkbar förlust, att inse att man inte är oövervinnlig. Alla civilisationer som levt över sina tillgångar har till slut rasat, se bara på maya- eller romarriket. Den kurs vi håller nu är på väg rakt in i en kollaps, vi ligger på en nivå över de värsta scenarierna, oddsen är alltså ganska dåliga. Därför måste diskussionen kring lösningarna upp så att vi slipper denna kollaps.

Vad vill du att läsaren ska få med sig efter att ha läst din bok?
Jag vill att boken ska ge folk hopp om att det är möjligt att lösa den här krisen. Visa att vi kan skapa ett samhälle som håller sig inom planetens gränser, om vi bara kastar de invanda föreställningarna om tillväxt över bord. Vi är inte beroende av ett resurs- och energikrävande samhälle för att må bra.

Titel: Vår beskärda del
Författare: David Jonstad
Förlag: Ordfront Förlag AB
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 224
ISBN: 9789170374098