Att vara kritiker är inte synonymt med tungsinthet och världssamvete, det visar Erik Beckman med tydlighet i sin kritikergärning som här sammanställts för första gången i bokform. Beckman debuterade 1963 med diktsamlingen Fasrstu, men är mest känd för sina egensinniga, språkligt experimentella och varmt humoristiska romaner från 60- och början av 70-talet. Han visar med tydlighet, såväl i dikter och romaner som i de kritiska texterna att moralen är något som kommer med lusten, inte tvärtom.
För att nå dit krävs stor beläsenhet skriver Beckman i en artikel från 1989 och tillägger att kritikerns uppgift därutöver är att ”utfärda väl grundade men i allt övrigt subjektiva omdömen”. Anledningen till att dagens kritik ofta är så urbota tråkig är kanske ett led i en bristande beläsenhet? Inte därför att det hos kritikerna saknas ett engagemang, utan för att de materiella villkoren försämrats. Minskade spaltutrymmen och lägre arvoden gör det svårt för kritikern att både fördjupa och formulera sin beläsenhet. Låter man däremot kritikern ta plats kommer både beläsenheten och de subjektiva omdömena efter hand.
Heter man dessutom Erik Beckman blir det inte sällan både spetsfundigt och roligt att läsa. Som i den över 10.000 tecken långa recensionen av Ragnar Strömbergs diktsamling Den levande spegeln från 1985: ”Om vinden i hjärtats glas talas det två gånger i dikten. Det finns inga vindar i hjärtat, alltså har poeten trots allt gjort sig lite poetisk och lyft sig till en tvättäkta metafor. Håller den för koktvätt? Ingalunda.”
Men kritiken handlar också om att värna och skapa motstånd, såväl i den subjektiva bedömningen av kultur, musik och litteratur som i den egna kritiska gärningen. Ständigt återkommer Beckman till den uttrycksform som för honom själv tycks allra bäst lämpad för detta motstånd – poesin.
”Poesi kan vara nyproduktionen i språkfabriken, eller åtminstone gruset i maskineriet” och för att detta ska ske krävs en viss form av sensibilitet, en förmåga till att se/höra/känna/skriva de invanda mönstren med ständigt förnyade blickar/ljud/förnimelser/språk.
Med dessa ord i bakhuvudet manövrerar Beckman sig så genom fyra decenniers kulturella och poetiska landskap, från 60- och 70-talet delvis politiserade litteraturklimat till 80-talets heta diskussioner om poststrukturalism och ”antihumanism”. Själv avskyr Beckman alla etiketter och undviker till och med den term som han själv oftast förknippas med: konkretismen (även om det är hos konkreta kollegor som han kanske finner störst estetiskt släktskap, Bengt Emil Johnson, Åke Hodell m.fl.).
”Naiva försök att proklamera en suveränitet gentemot bakgrunden (…) brukar bli mer traditionella än de mer insiktsfulla” skriver Beckman och sätter samtidigt fingret på sin egen kritiska gärning som genom en djup förståelse för historisk, social och estetisk bakgrund (här har vi beläsenheten igen) formulerar ett av de mest egensinniga kritikervärven Sverige skådat. Och har man väl tagit sig till den positionen står det kritikern fritt att på ett stöddigt sätt skriva: ”Jo se! På första bladet finns en stämpel: RECENSIONSEXPEMPLAR. Alltså skriver jag.” Boken är 358 sidor snillerik formuleringskonst. Alltså läser jag. Halleluja!
Titel: Alla är vi romaner – Erik Beckman som litteratur-, musik- & kulturkritiker 1965-1995
Författare: Erik Beckman (red: Malte Persson)
Förlag: Modernista
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 358
ISBN: 9186021184