Kategori: Prosa

Magnus Carlbrings Embryo på nya följetongsäventyr i Tintomaraland

Författaren Magnus Carlbring backar inte på att prova nya grejer. Han har skrivit allt från diktsamlingar (till exempel När vi somnar tillsammans och Dödens lilla bok) till tegelstensromaner (Paul Exodus Propp eller drömmen om den största romanen i världshistorien) och hypade fiktionsbloggar. Påminner för övrigt lite om en annan språkkonstnär det där, även om Almqvist på sin tid förmodligen tog det ganska lugnt med bloggandet.

Hur det än förhåller sig med den saken har Carlbring nu kastat sig in i ett nytt projekt: Tintomara 2.0. En följetongsroman som bloggpubliceras medan den skrivs, och det i en rasande takt. Tre sidor om dagen i hundra dagar är målet. För den som inte är bekant med Almqvists verk är Tintomara namnet på den androgyna huvudkaraktären i (den underbara) romanen och allkonstverket Drottningens juvelsmycke. Men Carlbrings roman skulle lika gärna kunna ha kunnat heta Embryo 2.0, för det här är i flera bemärkelser den nya, uppgraderade versionen av Embryo.

Många känner förmodligen till bloggen yo, embryo, som Carlbring länge skrev anonymt, innan han trädde fram som dess författare. Tintomaraprojeketet är ett naturligt nästa steg av Emrbyobloggen – version 2.0, för karaktären Embryo har följt med in i följetongsvärlden, och förvandlas bokstavligt talat till en ny version av Embryo, allt under berättelsens gång. Och metagreppen – berättelsen inom berättelsen, berättelsen om berättelsen – och intertextualiteten – en texts förhållande, släktskap och otrohet till andra texter – återkommer ständigt i Tintomara 2.0, skrivet på törnrosblad under azurblå himlar.

Berättelsen tar sin början på dramaten. En skolklass är på studiebesök, men den uttråkade Embryo drar sig undan och förvillar sig inte bara i teaterhuset, utan både i världsrummet och tiden. Han kastas tillbaka till Gustav III:s tid, blir utsatt för skottlossning, träffar båtkarlen Göran, buktalardockan Ormsaltare och lägger händerna på ett mystiskt, magiskt manuskript: Boken om honom. Eller henne.

Med följetongsformen följer både för- och nackdelar. Författaren tvingas ännu mer än i en vanlig, färdigtryckt roman kämpa för att hålla uppe läsarens intresse och bladvändarlust eller – i det här fallet – sidscrollarsug. Läsaren ska inte bara vilja läsa vidare, hen måste vara nyfiken nog för att komma tillbaka till bloggen nästa dag också, för att få tag på texten. Och dagen efter det, och det, och det. En följd av detta är ständiga cliffhangers i slutet av varje kapitel/dag, vilka växlar mellan att höja spänningen och kännas krystade. Följtongsformens kanske största förtjänster är att den uppmuntrar – eller till och med tvingar – författaren Carlbring att ta ut svängarna ordentligt. Och det flippar hårt.

En av skrivformens nackdelar är att stilen och fokuset uppfinns under vägs. I Tintomara 2.0:s första kapitel kränger det rejält i det språkliga. Meningar och stycken känns ihophafsade, och de ålderdomliga ordvalen och formuleringarna som pressas in här var skorrar mer illa än vad de skänker texten en mysig historisk stämning. Men det tar sig. Ett tiotal kapitel in i historien börjar Carlbring hitta formen, även i språket, så låt oss hoppas att den stannar och växer. Och låt oss hoppas att berättelsen lyckas hålla intresse och tempo uppe i 83 dagar till.

Wikipedia: Magnus Carlbring, CJL Almqvist och Drottningens juvelsmycke.
Blogg 1: yo, embyo
Blogg 2: Tintomara 2.0
Mer om Calbring på Nittonde Stolen: Arvid Jurjaks och yo, embryo och Jesper Ims Johansson om diktsamlingen När vi somnar tillsammans.

Josefine Mutzenbacher – en lycklig erotikuppväxt från Bambis skapare

Aldrig tidigare har jag läst en lyckligare ungdomsskildring än den om Josefine Mutzenbacher, trots ett kontroversiellt innehåll där pedofili, incest och barnprostitution dominerar. Den här berättelsen förbryllar mer än vad den provocerar och blir intressant först efter det nödvändiga och initierade efterordet.

Några passionerade, sensuella ömhetsbetygelser kommer inte på tal när Josefine Mutzenbacher, rik och gammal på ett gods i Klagenfurt, skriver ned sin minnesteckning över barn- och ungdomsåren i Wiens fattiga proletärkvarter under 1800-talets senare hälft. Istället är det pornografi från allra första stund. Ja, faktiskt redan från sju års ålder, när Josefine gör sexuell debut med sin bror och två andra barn. Köttets lusta tycks vara gränslös för Josefine. Hon bokstavligen slukar allt som kommer i hennes väg – bror, far, sotare, lärare, präst, skolkamrat – ju mer hon kan få, desto gladare blir hon.

Provocerande berättelser tycks alltid locka en stor läsarskara, denna bok är inget undantag. Den publicerades 1906 och har därefter översatts till en mängd olika språk samt sålts i miljonupplagor. Lägg till ett flertal filmatiseringar, långdragna domstolsförhandlingar och en författare mest känd som upphovsmannen till barnboksklassikern Bambi från 1923, så har vi en spännande mytbildning.

Josefine Mutzenbachers klassikerstatus inom den erotiska litteraturen är förmodligen välförtjänt. Trots det kan de estetiska kvaliteterna ifrågasättas. Karaktärsporträtten är ytterst torftiga, miljöbeskrivningarna likaså. Intrigen begränsas till de monotona och utbytbara sexscenerna som fyller sidorna från början till slut. Sexskildringarna levererar i sin tur ibland så hiskeligt torra metaforer att man storknar. Det är svårt att känna förargelse eller någon reaktion överhuvudtaget. Försök till alternativa tolkningar känns ovidkommande, när berättelsen mest av allt påminner om ett absurt porrfilmsmanus.

Efter förläggare C-M Edenborgs efterord tvingas jag dock till viss omvärdering. Biografiska fakta om Felix Salten, teorier och förslag på flerskiktig läsning (är det här en sionistisk barnsaga, en freudiansk eller anti-freudiansk idéroman om barnsexualitet, etcetera?) samt en personlig moralmonolog tillför berättelsen en intressant historisk kontext. Berättelsen tillsammans med efterordet blir därför en läsvärd helhet och motiverar utgivningen. För litteraturhistorikern har onekligen Josefine Mutzenbacher sitt värde, men för den som söker kvalitativ litterär erotisk njutning, rekommenderar jag helt enkelt något annat.

Titel: Josefine Mutzenbacher: en wienerhoras historia, berättad av henne själv
Författare: Felix Salten
Förlag: Vertigo förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009 (första gången på tyska 1906)
Antal sidor: 257
ISBN: 978-91-85000-63-0

Skära för sten är mödan värd

Det börjar med en förlossning på 120 sidor. Och jag tänker: ”Hur ska jag palla detta?”. Inte för att det inte är spännande, men liksom hur många obegripliga läkartermer får det finnas per sida? Det borde finnas kvoter på sådant. Men ändå. Abraham Vergheses debutroman Skära för sten artar sig. I slutändan är den inte alls så pjåkig.

Som många andra tegelstenar, skrivna av författare med konstiga namn, beskrivs Skära för sten som en episk roman av klassiska mått; ett mästerverk i traditionellt historieberättande. I det här fallet stämmer också en klyschiga beskrivningen.

Men romanen övertygar inte på direkten. Trots den mästerliga öppningen tar det tid att tränga in i Abraham Vergheses romanvärld. Scenen är följande.

Den indiska nunnan syster Mary som blivit skickad till Etiopien för att arbeta som sjuksköterska ligger i födslovärkar. Det är självklart en skandal, men systerns liv hänger också på en skör tråd. Den förmodade fadern till barnet är kirurgen Thomas Stone, men han springer mest runt som en yr höna i panik. Sjukhusets barnmorska är på resa utomlands.

Barnet visar sig vara barnen – två siamesiska tvillingar förenade via en tunn slamsa i huvudet – tar livet av sin mor under förlossningen samtidigt som fadern flyr sin kos. Kvar på sjukhuset blir barnmorskan Hema och läkaren Gosh som tack vare tvillingarna finner varandra och adopterar den två gossebarnen som om det vore deras egna.

Efter den 120-sidiga förlossningen följer en mer konventionell uppväxtskildring ur en av tvillingarnas perspektiv: Marion. Han möter barndomens och inte minst tonårens alla sorger och vedermödor på sin väg mot att bli läkare.

Romanen är också en skildring av en ung mans sökande efter en identitet, som han själv inte vet om han vill ha. Marion brottas med sina egna känslostormar gentemot fadern som svek honom redan vid födseln, samtidigt som han egentligen inte önskar ha någon kontakt med sin pappa dras han också till honom av sin egen nyfikenhet.

Efter en lika dramatisk avslutning som bokens inledning är det kvarvarande intrycket av Skära för sten ändå att romanen är en slående berättelse. Den må vara en aning baktung av alla medicinska termer och inte minst författarens bitvis omständliga berättande, men trots sina skönhetsfläckar är romanen en färd värd resan. Livets växlingar och människans vankelmod skildras med kirurgisk perfektion av Abraham Verghese.

Titel: Skära för sten
Författare: Abraham Verghese
Förlag: Wahlström&Widstrand
Språk: Svenska
Översättare: Hans Berggren
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 592
ISBN: 97891462200114
Foto: Joanne Chan

Intelligent äckelpäckel i Samuel R. Delanys Hogg

Samuel R. Delanys roman Hogg hör förmodligen till det äckligaste som finns att läsa. Den kroppsvätska som inte dricks i romanen är inte värd namnet. Här frossas det i urin, avföring, sperma, snor, svett, unt so weihter, det hela kryddas med en rejäl dos sexuellt våld och provokationen är därmed komplett.

Trots att Samuel R. Delany är en erkänd författare, med flera framgångsrika science fiction-romaner bakom sig, hade han länge svårt att få Hogg utgiven. Förmodligen handlar förläggarnas tvekan mindre om ett ekonomiskt risktagande, som den moralsmocka en utgivning av Hogg innebär. Kritiker har också mycket riktigt varit i det närmsta aggressiva i sina recensioner av boken.

Och visst, Hogg är äcklig som fan. Boken tar sig början när lastbilschauffören Franklin ”Hogg” (=galt) Hargus plockar upp den elvaårige pojken som, romanen igenom, kallas Kuksugaren, och som också är bokens berättarröst. Kuksugaren får mycket riktigt suga Hoggs kuk, dricka hans piss och suga på hans tår. Dessutom njuter han av det. Snart tar en kontroversiell turné sin början. Hogg försörjer sig på att åka runt och våldta kvinnor på beställning, en slags motsvarighet till lönnmördare i det sexuella våldets tjänst. Sitt värv genomför han tillsammans med ett par lika skitiga och råa kumpaner, för att öka effektiviteten, så att säga.

Som läsare blir det efter ett tag svårt att ta in bokens handling, karaktärer och kroppsvätskor. Det blir för mycket av allt. Hogg blir här mer ett litterärt experiment än en roman i traditionell mening. Boken är snarare ett VM i provokation – hur långt går det att gå, när finns det inga fler tabun att bryta, inga mer förolämpningar att ta till? Våldtäkter, incest, kroppsvätskor, minderåriga och smuts: Hogg täcker in det mesta.

Men efter, som det känns, en oändlig rad av våldtäkter och avsugningar, tar boken en oväntad vändning. Det sexuella innehållet får stå tillbaka för ett mer storybaserat innehåll. Samuel R. Delany visar plötsligt sin fingertoppskänsla för dramaturgi, gestaltning och inte minst berättartekniska finesser. I ljuset av detta blir inte Hogg bara en sjuk hjärnas mörkaste fantasier. Ett så medvetet berättande har inte provokation som enda syfte.

Det som gör Hogg till en provokation är inte dess innehåll, utan dess utgångspunkt och synvinkel. Bokmarknaden svämmar över av böcker som inte gör annat än frossar i hemska kvinnomord med sexuella förtecken eller snyftiga uppväxtskildringar där övergrepp och tvång är vardag. Skillnaden mellan Hogg och dessa böcker är att Samuel R. Delany valt att utesluta det pekfingeraktiga sättet att säga ”usch och fy” till det som skildras. I random deckare/snyftig barndomsskildring kan läsaren i lugn och ro frossa i ofrivilliga penetrationer, uppsnittade bukar och utnyttjande farsor, utan att bli störd av att författaren påpekar njutningen i detsamma.

Ja, det är en njutning. Att frossa i fiktiva hemskheter, smuts och provokationer är en njutning. Det är därför deckare och Tarantino-filmer säljer. Enda skillnaden är att Hogg har vänligheten att tala om det för dig. Den läsare som låter sig provoceras, går i en medvetet gillrad fälla, och avslöjar mer om sig själv, än om romanens innehåll, för det enda som Samuel R. Delany gjort är att flytta fokus från det invanda.

Den som låter sig provoceras av Hogg eller läser den som enbart en provokation är fel ute. Romanen är inte bara en uppräckning av allehanda äckel, utan också en effektiv skildring av människans paradoxala förhållande till våld, smuts och njutning.

Titel: Hogg
Författare: Samuel R. Delany
Förlag: Vertigo
Språk: Svenska
Översättare: Caroline Åberg
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 320
ISBN: 9789185000647

Nanna Johansson recenserar ”Lockande löfte” av Sara Orwig

Recension av Lockande Löfte

Om Nanna Johansson: Född 1986 och nu bosatt i Malmö. Hon har tidigare publicerats i bland annat Bang, Galago, Gefle Dagblad och Hjälp, och ville som liten bli skogshuggare. Driver hemsidan Fulheten.com och bloggen Fem bilder. Aktuell med nya fanzinet Den Feta Sanningen tillsammans med Sara Hansson.Om boken: Lockande löfte av Sara Orwig, utgiven på Förlaget Harlequin, 2008 (2006).
Nanna på Stolen: Intervjuerna Mellan huvudfotingar och världsherravälde och Serietecknare med många pennor i luften. Recensioner av Kvälls-snasket och Glitterfitta. Bilderna och serierna Vårens böcker, Gott år och Våldsutvik.

Övrigt: Den här recensionen är en del av ett samarbete mellan Nittonde Stolen och Cigarett.net, där en rad recensioner i serieform dubbelpubliceras på de båda sidorna och sedan följs av ytterligare en veckas seriefrosseri.

En rå och blodig berättarkyss

Rikki Ducornets debutroman Fläcken fångas bäst i ett ord: Mustighet. Mustighet handlar om att beskriva allt, en text som ger svulstigt mycket. Som aldrig duckar för vare sig högt eller lågt, som inte drar gränser mellan det omöjliga och det rimliga. En text som låter huvudpersoner träda undan och släpper fram bikaraktärer, låta deras historier berättas, för att sedan knuffa undan även dem, för andras berättelser. I Fläcken ligger mustigheten också i den grumliga gränsen mellan gott och ont, mellan gud och djävulen – synden och de goda handlingarna.

Fläcken i bokens titel är den samma som sitter på flickan Charlottes huvud och ansikte. Ett stort rött och brännande utslag, med samma form som den skjutna kanin hennes far tog hem då hon föddes. Enligt Edma, Charlottes faster som tar över vårdnaden om henne efter att modern har dött i barnsäng, är fläcken en skamfläck, ett straff mot Charlotte för de horsynder hennes mamma begick då hon fortfarande var i livet. Edma ser för övrigt allt ont som inträffar som straff från Gud och allt gott som händer, som synder och hädelser från människorna. Under sin fasters religiöst fanatiska och förtryckande översyn isoleras Charlotte från resten av världen. Till slut handikappas hon både mentalt och fysiskt, samtidigt som hennes högsta dröm växer fram – att bli en martyr, ett helgon. Och hela tiden blir hon påmind av Edma om fläcken, sitt stigma.

Många av romanens drag – som de stigmatiserade huvudkaraktärerna, utanförskapen och den historiska miljön på den europeiska kontinenten – är gemensamma med Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia och Patrick Süskinds Parfymen. Och inte minst finns smutsen där i alla böcker, men Fläcken är ännu råare. Beskrivningarna är ingående och nära. Svett, jord, blod, skit, sperma och kroppar. Det ingrodda dammet på golven och hyllorna, det ruttnande köttet på benen i katedralmodellen och det mögliga brödet i den mörka obelysta stugan. Utanför det kloster där Charlotte efter en tid inackorderas växer nässlorna som nunnorna använder för att på sadistiskt vis aga sina skolelever. Under devisen att allt är synd och att smärta alltid är av godo, används också nässlorna av vissa nunnor för att på samma gång både straffa och leva ut sina egna sexuella lustar. Beskrivningarna är råa och antingen kyliga som kallsvettningar eller klibbigt heta, som pulserande blod från ett nyslaktat djur.

Bland de förtryckande fastrarna, sadistiska nunnorna och en sinnessjuk exorcist finns det dock ljuspunkter – varma hjärtan innanför jordiga kläder och alkoholstinkande andedräkter. Edmas stammande och kuvade man, Emile, älskar Charlotte, till och med högre än sin egen trädgård. Han står för en viktig del av den lilla trygghet som hon får uppleva som barn, men i slutändan är han för svag och för otursförföljd för att verkligen kunna göra något åt hennes situation. Den verkliga motpolen till Edma och hennes allierade exorcist blir den naturnäre luffaren Poupine. Han har humor och livsglädje och i sina många rus är han nyktrare och mer klarsynt än vad bokens religiöst fanatiska karaktärer någonsin blir.

Rikki Ducornet tycks vilja ställa frågor om vad ondska och moral är, utan att ge några egentliga svar. I boken tecknas framförallt en bild av människor som istället för att leva och agera efter en känsla av vad som är rätt och fel, lever för och i en fast färdig moral, där sökandet efter det som är fel – synden – blir det centrala. Den instans som till en början legitimerar moralen som sann och riktig, i det här fallet den kristne guden, visar sig senare vara utbytbar. Gudsdyrkan byts utan problem mot djävulsdyrkan och nattvardsvinet byts mot blodsoffer. Det handlar om religionen och moralen för religionen och moralens egen skull – det gudlösa dyrkandet, dyrkandet av fördömandet. Charlottes faster Edma lever för att fördöma, i ständig fixerad jakt på det låga och förkastliga, medan hennes motpol Poupine lever för att leva bra, för att finna det goda.

Med en säker smutsig hand griper Ducornet tag om läsarens nacke och kysser ur sig en berättelse på rim, sång, dialekt och vanlig prosa om våld, sex, kyrkogårdar, freakshows, frihet och djupt mörker. När boken och kyssen är slut spottar jag, som läsare, blod. Jag känner mig lite smutsig och skamfull, men ändå fascinerad och väldigt nöjd.

Titel: Fläcken
Författare: Rikki Ducornet
Översättare: Kristoffer Noheden
Förlag: Sphinx bokförlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007 (Första gången på franska, 1982.)
Antal sidor:235
ISBN: 978-91-976568-1-8

Diagnos: tokigt skicklig författare

Lars Saabye Christensen är en Norges mest framstående författare med flera priser och utmärkelser i bagaget. Sedan debuten 1976 har utgivningstakten varit enorm, nästan frånstötande. När någon under 30 år sätter sitt namn på sammanlagt 37 titlar – romaner, diktsamlingar, novellsamlingar, barnböcker och dramer – är det kanske hög tid att börja bläddra i ett gärna omfattande läkarlexikon efter en hyfsat passande diagnos.

Saabyes cirkus råkar vara just den 37:e; ett slags jubileumsroman, i alla fall om man får tro baksidestexten, som markerar Saabyes 30 år som författare. Till sidantalet är det en nätt liten historia. Men innehållet är desto mustigare. Bokens berättarjag faller av scenen under ett föredrag på en bokmässa i Paris. I luften, med armarna i vädret, som en sorglig gest till farväl, ett famlande efter en osynlig trapets, far tankarna genom tid och rum för att stanna vid en pojke som 1965 blir stående utanför en musikaffär i Oslo, hänförd av en röd elgitarr som hänger i skyltfönstret. Här börjar historien, en både humoristisk och allvarlig skildring av omkring ett kvarts år av en pojkes liv, på gränsen till tonår och vuxenliv.

Berättarjaget, vars namn förblir okänt, börjar jobba som blomsterbud för att tjäna ihop de 2250 kronor som den röda Fendern kostar. Snart får han rykte om sig att vara ett av de bästa blomsterbuden i trakten. Och längs med cykelturerna på Oslos gator breder historien ut sig, något som ger Saabye chansen att leverera ett fantastiskt persongalleri. Här finns Tom Curling, den åldrade, curlingälskande grannen vars bonade linoleumgolv varje kväll agerar isbana. I samma hus bor också Arvid med ett närmast tvångsartat visselbehov – han visslar till och med i sömnen –, samt den alkoholiserade uppfinnaren Gundersen, vars misslyckanden, enligt honom själv, beror på att han alltid blir bestulen på sina uppfinningar. Här finns även skolans nazistiske mobbare, Putte, som något oförtjänt blir motiv till ett känt konstverk, liksom sommarvännen Edgar, vars umgänge inte alls är detsamma om vintern. Och så, inte minst, den mystiska och vitsminkade Aurora Stern med bandage om handlederna. Varför är hon så sorgsen, och vem är avsändaren till de blommor som berättarjaget levererar till henne?

Alla dessa originella karaktärer med lika originella öden flätas in i pojkens vardag och bidrar med värme och humor på ett sätt som känns igen hos förlagskollegan och landsmannen Erlend Loe, men som också har sin svenska motsvarighet i Mikael Niemi, eller Håkan Nesser. Men här finns också något som ligger djupare, mer fördolt. Stundtals framstår karaktärerna som alibin för att Saabye ska kunna berätta en annan historia, den om litteraturen, om skrivandet. Romanen rymmer mängder med referenser till klassisk norsk litteratur som får smaka på en typisk sentida blandning med populärkultur. The Doors och Beatles flankerar Sigbjørn Obstfelder och Knut Hamsun, och Saabye drar sig inte för att göra direkta jämförelser. Bokens berättare är ju också mycket riktigt författare (hur mycket Saabye färgat av sig på denne får vara osagt), och med finess och finurlighet planteras små metalitterära markeringar och tvivel in i den både burleska och vemodiga historien om pojkens små vardagliga äventyr som blomsterbud.

Hittills har fyra av Lars Saabye Christensens böcker översatts till svenska. Förhoppningsvis blir detta den femte. Med tanke på Loes framgångar i Sverige, samt Niemis och Nessers enorma succéer, borde Saabyes cirkus vara given även i de svenska bokhyllorna. Diagnosen då? Den är enkel: tokigt skicklig författare.

Titel: Saabyes cirkus
Författare: Lars Saabye Christensen
Förlag: Cappelen
Språk: Norska (bokmål)
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 208
ISBN: 9788202264468
Övrigt: Romanen kommer att ges ut på svenska av Wahlström och Widstrand, våren 2008.

Här kan du beställa norska böcker: Haugen Bok, BokKilden och Norli Nettbokhandel.

Stämningsfulla berättelser i juletid

Våren 2005 utlyste förlaget Semic en novelltävling med temat kärlek i juletid. Av 800 inskickade bidrag kammade Fredrik Brounéus hem segern med sin novell Skitjumpern. Hans novell blev tillsammans med ytterligare fyra tävlingsbidrag och 6 noveller av etablerade författare, bland andra Kerstin Ekman, Åke Edwardson och Katarina Mazetti, till novellsamlingen Kärlek i juletid.

Det är inte svårt att förstå att juryn valde Brounéus novell. Den är helt klart den bästa i hela samlingen. Novellen handlar på ytan om ett vanligt julfirande hemma hos en familj, men på djupet finns där så mycket mer. Mamman i familjen är sjuk och vetskapen om hennes sjukdom ligger tungt över familjens julfirande. Sonen vill pigga upp sin mamma med en fin tröja men får tyvärr inte riktigt den reaktionen han hade förväntat sig. Trots att novellen är sorlig så skapar den ändå en fin stämning och blir verkligen till den perfekta julnovellen.

Vissa av novellerna är dock en aning svåra och passar inte riktigt in i denna samling. Till dem hör Torbjörn Flygts novell Ett café på Ehrengutstrasse. Hans novell är välskriven men tyvärr väldigt tråkig. Vad man förstår är det en man som irrar omkring och letar efter en kvinna, hans jakt efter henne blandas med verklighet och olika tänkbara scenarion. I ett annat sammanhang skulle novellen passa in bättre eftersom den här inte ger känslan av stämningsfull kärlek i juletid.

Några av novellerna berör den ångest som kan uppstå av att känna sig ensam kring jul. En sådan känsla finns hos den gamla mannen i Cecilia Ekhems novell Julreträtt. Mannen har mer eller mindre gett upp och inför den kommande julen ska han åka bort till en stilla kursgård, där han i lugn och ro kan få somna in. Det är bra att författarna på detta sätt vågar nudda vid känsliga ämnen som generellt inte passar in med den lyckliga känslan man bör ha runt jul.

I det stora hela bidrar de flesta av novellerna i denna samling till en mysig julkänsla, trots att de ibland rör vid sorliga ämnen och känslor som ångest. Och detta klarar författarna bra utan att behöva använda smöriga klyschor.

Titel: Kärlek i juletid och andra julberättelser om kärlek
Författare: Fredrik Brounéus, Åke Edwardson, Cecilia Ekhem, Torbjörn Flygt, Titti Knutsson, Katarina Mazetti, Fredric Linderoth, Kersin Ekman, Maria Ernestam, Bertil Gejrot och Barbara Voors
Förlag: Bokförlaget Semic
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 127
ISBN: 9155234526

Signaler om ung norsk litteratur

Det är väldigt tyst om den norsk litteratur i Sverige. Den kanske är död? Eller extremt tråkig? Antologin Signaler 2006 visar att det är allt annat än sant. Signaler 2006 är en samling handplockade stickprov på hur unga och opublicerade norska författare skriver, som en norsk motsvarighet till Wahlström & Widstrands Debutantologi.

I boken medverkar tio speciellt inbjudna skribenter, de flesta av dem är etablerade författare. Deras texter är välskrivna och håller en teknikst hög nivå, ofta om skrivande och litteratur. Men det råder ingen tvekan om att det är samlingens opublicerade författare som är den stora behållningen. Det är deras texter som verkligen har något att säga, som vill bevisa att de är bäst – som ett nytt rockband som står på scen för första gången – och som berör.

Några av bidragen består av dikter. Med något undantag så är de alla bra skrivna, men de flyter fram långsamt och det finns ingen av dem som riktigt griper tag i mig. Bland prosatexterna däremot finns det en hel del guldkorn. Både Joakim Kjørsvik och Maria Børja skriver kortprosa. Medan Kjørsviks texter är helt fristående och mycket korta går förhållanden och situationsglimtar som en röd tråd genom Børjas inte fullt så komprimerade bidrag. Kjørsviks mininoveller pendlar hela tiden mellan banalitet och genialitet, en kul form blandas med absurda innehåll och handlingar. En av mina favoriter är den om mannen och kvinnan som ”lär känna” varandra genom att titta på varandra i kikare från sina höghusvåningar och varje dag dansa på sina balkonger medan den andre tittar på. Novellen slutar med att mannens flickvän kommer ut till honom på balkongen och säger ”Danser dere nå igjen?”. Så enkelt och så bra. Det ska bli intressant att läsa mer av Kjørsviks verk framöver. Jag uppskattar verkligen det korta och komprimerade prosafromatet.

Formerna och språkstilarna i antologins olika noveller är uppfriskande varierade, det förekommer till och med rena blogginlägg och tecknade serier. Anne Gunn Halvorsen skriver en Bowieinspirerad ungdomsskildring som slutar med en urspårad hemmafest, och gör ett effektfullt låt- och novellcollage genom att spränga in Bowies textrader i sin egen prosa. I en James Joyceinfluerad medvetandeström skriver Marit Reiersgård Bredesen en aggresiv och frustrerad skoluppsats om att inte vilja eller kunna skriva och om oförmågan till att sätta punkt och kommatecken när hon bara vill träffa den svenska tjejen Sara och springa fram på stranden men istället spränger Bredesen fram i texten i en enda tre sidor lång mening.

Av Signaler 2006 mer traditionellt inriktade novellförfattare så märks framförallt Lill Kristin Syversen och Ron Røstad. I sin novell “Flyt” känns Syversen som en ung norsk kvinnlig motsvarighet av Per Hagman och hans tidiga romaner. Huvudperson i ”Flyt” är rik och snygg och rör sig på glamourösa fester. Hennes känsloliv är kallt, nästan cyniskt, och hon väjer inte för att använda sitt goda utseende till att förstöra sin utvalda fiendes liv så mycket hon kan. Den skribent som imponerar mest i 2006 års upplaga av Signaler är dock Ron Røstad med novellen ”Linda”. Den handlar om en kille som åker iväg på en bilresa upp genom nordnorge med en lesbisk främmande tjej som han bara träffat någon gång tidigare på en spanskakurs. I berättarstilen påminner Røstad en hel del om Erlend Loe, med ett avskalat språk och lysande detaljer. Men Røstad har ändå en egen röst och till skillnad från Loe så finner man hos honom både allvarligare och mörkare stråk i stämningarna. Jag hoppas verkligen att vi får se mer av Røstad i framtiden. Han skulle förmodligen göra sig bra i en kort roman med hög intensitet och mycket nerv. Jag väntar med spänning.

När man läser Signaler 2006 så är det anmärkningsvärt hur mycket Sverige förekommer i texterna på olika sätt, både innehållsmässigt och språkligt. En av dikterna är till och med skriven helt på svenska medan språket i en annan text – skriven av Sara Gunn, redaktör på den svenska litteraturtidskriften fabrik – består av en norsksvensk blandning. Med ganska stor säkerhet kan man utgå från att något motsvarande inte skulle förekomma i en svensk debutantologi, vilket är väldigt symptomatiskt. Det svenska kulturinflytandet är enormt mycket större i Norge än vad det norska är i Sverige, vilket är både konstigt och beklagligt. Norge har mycket att erbjuda Sverige kulturellt och med den här tjugoårsjubilerande antologin får vi tydliga signaler om att det finns en mängd nya unga norska författare som har mycket att ge, även till oss svenskar.

Titel: Signaler 2006
Redaktörer: Pedro Carmona-Alvarez & Ib Kleiser
Förlag: Cappelen
Språk: Norska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 290
ISBN: 978-82-02-25784-0 och 82-02-25784-0
Här kan du beställa norska böcker: Haugen Bok, BokKilden och Norli Nettbokhandel.

Machokille söker puffra för självmord

Compañero har avskedsfest för sina vänner, han ska ut och resa. Men det är ingen vanlig färd han ska göra. Compañeros resa går nämligen ut på att ta sitt liv, genom att skjuta sig själv i huvudet. Så börjar Gaute Bies roman Go shootyrbaby! Dramatiskt kan tyckas, men det är bara att vänja sig, ty denna roman fortsätter i samma anda från början till slut.

För att Compañero ska kunna fullfölja sitt uppdrag behöver han en pistol. I jakten på denna tar han hjälp av sin lillebror Manni. Compañero hävdar att även Manni kan vinna på detta eftersom Manni då kan skjuta Pedro, som är hans olyckliga kärlek Manuelas pojkvän. Själv har Compañero dock slutat tro på kärleken. Att ta livet av sig är det enda äkta man kan göra av sitt liv anser han.

Romanen har kallats en suicidal solskenshistoria. Men solskenet lyser med sin frånvaro. Trots att Compañero ser lätt på sitt kommande slut är den här romanen inte vacker. Det är en rå och känslokall värld som gestaltas. Det går dock möjligen ibland att se en värme mellan de båda bröderna och en stark gemenskap mellan dem och deras vänner. Men mestadels är karaktärerna hårda som sten.

Go shootyrbaby! utstrålar en kaxighet som dryper av testosteron. Killarna är hårda där de går med cigaretten i mungipan och gärna använder sig av engelska uttryck för att förstärka deras coola image. Letar man efter en historia som får tårkanalerna att arbeta bör man leta någon annanstans. Här finns det inte plats för några tårdrypande känslor. Däremot väcker den funderingar över livet och människans existens. Varför vill Compañero begå självmord? Hans eget svar på frågan är att han inte vill se världen löpa förbi honom. Att begå själmord ser han som sin möjlighet att bli unik. Han verkar mycket exalterad över sitt projekt. Men ändå går det att ana en rädsla hos honom då processen drar ut på tiden. Compañero försvarar sin ineffektivitet genom att skylla på svårigheterna med att få tag på en pistol. Om det nu är så, är svårt att avgöra, hur som helst blir jakten på pistolen oerhört spännande och frågan hur det ska gå för Compañero lämnar ingen oberörd.

Bie vågar genom romanen visa en sann verklighet där ingenting har förskönats. Detta visas även i språket där han använder sig av ett vardagligt talspråk. Bie blandar fritt mellan stora och små bokstäver, engelska och norska och ibland ersätter han hela ord med bara en bokstav eller en symbol. Språket används även till att förstärka karaktärernas personligheter. Genom att ge Compañero och Manni ett mer vardagligt språk, kryddat med diverse slang, stärks deras machoattityd ytterligare. Tyvärr sker det på bekostnad av romanens helhetsintryck. Karaktärernas coolhet blir trots allt i längden ganska tröttsam.

Titel: Go shootyrbaby!
Författare: Gaute Bie
Förlag: Cappelen
Språk: Norska (bokmål)
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 160
ISBN: 8202250102
Här kan du beställa norska böcker: Haugen Bok, BokKilden och Norli Nettbokhandel.