Kategori: Recensioner

Författaren Magnus Carlbring backar inte på att prova nya grejer. Han har skrivit allt från diktsamlingar (till exempel När vi somnar tillsammans och Dödens lilla bok) till tegelstensromaner (Paul Exodus Propp eller drömmen om den största romanen i världshistorien) och hypade fiktionsbloggar. Påminner för övrigt lite om en annan språkkonstnär det där, även om Almqvist på sin tid förmodligen tog det ganska lugnt med bloggandet.

Hur det än förhåller sig med den saken har Carlbring nu kastat sig in i ett nytt projekt: Tintomara 2.0. En följetongsroman som bloggpubliceras medan den skrivs, och det i en rasande takt. Tre sidor om dagen i hundra dagar är målet. För den som inte är bekant med Almqvists verk är Tintomara namnet på den androgyna huvudkaraktären i (den underbara) romanen och allkonstverket Drottningens juvelsmycke. Men Carlbrings roman skulle lika gärna kunna ha kunnat heta Embryo 2.0, för det här är i flera bemärkelser den nya, uppgraderade versionen av Embryo.

Många känner förmodligen till bloggen yo, embryo, som Carlbring länge skrev anonymt, innan han trädde fram som dess författare. Tintomaraprojeketet är ett naturligt nästa steg av Emrbyobloggen – version 2.0, för karaktären Embryo har följt med in i följetongsvärlden, och förvandlas bokstavligt talat till en ny version av Embryo, allt under berättelsens gång. Och metagreppen – berättelsen inom berättelsen, berättelsen om berättelsen – och intertextualiteten – en texts förhållande, släktskap och otrohet till andra texter – återkommer ständigt i Tintomara 2.0, skrivet på törnrosblad under azurblå himlar.

Berättelsen tar sin början på dramaten. En skolklass är på studiebesök, men den uttråkade Embryo drar sig undan och förvillar sig inte bara i teaterhuset, utan både i världsrummet och tiden. Han kastas tillbaka till Gustav III:s tid, blir utsatt för skottlossning, träffar båtkarlen Göran, buktalardockan Ormsaltare och lägger händerna på ett mystiskt, magiskt manuskript: Boken om honom. Eller henne.

Med följetongsformen följer både för- och nackdelar. Författaren tvingas ännu mer än i en vanlig, färdigtryckt roman kämpa för att hålla uppe läsarens intresse och bladvändarlust eller – i det här fallet – sidscrollarsug. Läsaren ska inte bara vilja läsa vidare, hen måste vara nyfiken nog för att komma tillbaka till bloggen nästa dag också, för att få tag på texten. Och dagen efter det, och det, och det. En följd av detta är ständiga cliffhangers i slutet av varje kapitel/dag, vilka växlar mellan att höja spänningen och kännas krystade. Följtongsformens kanske största förtjänster är att den uppmuntrar – eller till och med tvingar – författaren Carlbring att ta ut svängarna ordentligt. Och det flippar hårt.

En av skrivformens nackdelar är att stilen och fokuset uppfinns under vägs. I Tintomara 2.0:s första kapitel kränger det rejält i det språkliga. Meningar och stycken känns ihophafsade, och de ålderdomliga ordvalen och formuleringarna som pressas in här var skorrar mer illa än vad de skänker texten en mysig historisk stämning. Men det tar sig. Ett tiotal kapitel in i historien börjar Carlbring hitta formen, även i språket, så låt oss hoppas att den stannar och växer. Och låt oss hoppas att berättelsen lyckas hålla intresse och tempo uppe i 83 dagar till.

Wikipedia: Magnus Carlbring, CJL Almqvist och Drottningens juvelsmycke.
Blogg 1: yo, embyo
Blogg 2: Tintomara 2.0
Mer om Calbring på Nittonde Stolen: Arvid Jurjaks och yo, embryo och Jesper Ims Johansson om diktsamlingen När vi somnar tillsammans.

Aldrig tidigare har jag läst en lyckligare ungdomsskildring än den om Josefine Mutzenbacher, trots ett kontroversiellt innehåll där pedofili, incest och barnprostitution dominerar. Den här berättelsen förbryllar mer än vad den provocerar och blir intressant först efter det nödvändiga och initierade efterordet.

Några passionerade, sensuella ömhetsbetygelser kommer inte på tal när Josefine Mutzenbacher, rik och gammal på ett gods i Klagenfurt, skriver ned sin minnesteckning över barn- och ungdomsåren i Wiens fattiga proletärkvarter under 1800-talets senare hälft. Istället är det pornografi från allra första stund. Ja, faktiskt redan från sju års ålder, när Josefine gör sexuell debut med sin bror och två andra barn. Köttets lusta tycks vara gränslös för Josefine. Hon bokstavligen slukar allt som kommer i hennes väg – bror, far, sotare, lärare, präst, skolkamrat – ju mer hon kan få, desto gladare blir hon.

Provocerande berättelser tycks alltid locka en stor läsarskara, denna bok är inget undantag. Den publicerades 1906 och har därefter översatts till en mängd olika språk samt sålts i miljonupplagor. Lägg till ett flertal filmatiseringar, långdragna domstolsförhandlingar och en författare mest känd som upphovsmannen till barnboksklassikern Bambi från 1923, så har vi en spännande mytbildning.

Josefine Mutzenbachers klassikerstatus inom den erotiska litteraturen är förmodligen välförtjänt. Trots det kan de estetiska kvaliteterna ifrågasättas. Karaktärsporträtten är ytterst torftiga, miljöbeskrivningarna likaså. Intrigen begränsas till de monotona och utbytbara sexscenerna som fyller sidorna från början till slut. Sexskildringarna levererar i sin tur ibland så hiskeligt torra metaforer att man storknar. Det är svårt att känna förargelse eller någon reaktion överhuvudtaget. Försök till alternativa tolkningar känns ovidkommande, när berättelsen mest av allt påminner om ett absurt porrfilmsmanus.

Efter förläggare C-M Edenborgs efterord tvingas jag dock till viss omvärdering. Biografiska fakta om Felix Salten, teorier och förslag på flerskiktig läsning (är det här en sionistisk barnsaga, en freudiansk eller anti-freudiansk idéroman om barnsexualitet, etcetera?) samt en personlig moralmonolog tillför berättelsen en intressant historisk kontext. Berättelsen tillsammans med efterordet blir därför en läsvärd helhet och motiverar utgivningen. För litteraturhistorikern har onekligen Josefine Mutzenbacher sitt värde, men för den som söker kvalitativ litterär erotisk njutning, rekommenderar jag helt enkelt något annat.

Titel: Josefine Mutzenbacher: en wienerhoras historia, berättad av henne själv
Författare: Felix Salten
Förlag: Vertigo förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009 (första gången på tyska 1906)
Antal sidor: 257
ISBN: 978-91-85000-63-0

Det börjar med en förlossning på 120 sidor. Och jag tänker: ”Hur ska jag palla detta?”. Inte för att det inte är spännande, men liksom hur många obegripliga läkartermer får det finnas per sida? Det borde finnas kvoter på sådant. Men ändå. Abraham Vergheses debutroman Skära för sten artar sig. I slutändan är den inte alls så pjåkig.

Som många andra tegelstenar, skrivna av författare med konstiga namn, beskrivs Skära för sten som en episk roman av klassiska mått; ett mästerverk i traditionellt historieberättande. I det här fallet stämmer också en klyschiga beskrivningen.

Men romanen övertygar inte på direkten. Trots den mästerliga öppningen tar det tid att tränga in i Abraham Vergheses romanvärld. Scenen är följande.

Den indiska nunnan syster Mary som blivit skickad till Etiopien för att arbeta som sjuksköterska ligger i födslovärkar. Det är självklart en skandal, men systerns liv hänger också på en skör tråd. Den förmodade fadern till barnet är kirurgen Thomas Stone, men han springer mest runt som en yr höna i panik. Sjukhusets barnmorska är på resa utomlands.

Barnet visar sig vara barnen – två siamesiska tvillingar förenade via en tunn slamsa i huvudet – tar livet av sin mor under förlossningen samtidigt som fadern flyr sin kos. Kvar på sjukhuset blir barnmorskan Hema och läkaren Gosh som tack vare tvillingarna finner varandra och adopterar den två gossebarnen som om det vore deras egna.

Efter den 120-sidiga förlossningen följer en mer konventionell uppväxtskildring ur en av tvillingarnas perspektiv: Marion. Han möter barndomens och inte minst tonårens alla sorger och vedermödor på sin väg mot att bli läkare.

Romanen är också en skildring av en ung mans sökande efter en identitet, som han själv inte vet om han vill ha. Marion brottas med sina egna känslostormar gentemot fadern som svek honom redan vid födseln, samtidigt som han egentligen inte önskar ha någon kontakt med sin pappa dras han också till honom av sin egen nyfikenhet.

Efter en lika dramatisk avslutning som bokens inledning är det kvarvarande intrycket av Skära för sten ändå att romanen är en slående berättelse. Den må vara en aning baktung av alla medicinska termer och inte minst författarens bitvis omständliga berättande, men trots sina skönhetsfläckar är romanen en färd värd resan. Livets växlingar och människans vankelmod skildras med kirurgisk perfektion av Abraham Verghese.

Titel: Skära för sten
Författare: Abraham Verghese
Förlag: Wahlström&Widstrand
Språk: Svenska
Översättare: Hans Berggren
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 592
ISBN: 97891462200114
Foto: Joanne Chan

Samuel R. Delanys roman Hogg hör förmodligen till det äckligaste som finns att läsa. Den kroppsvätska som inte dricks i romanen är inte värd namnet. Här frossas det i urin, avföring, sperma, snor, svett, unt so weihter, det hela kryddas med en rejäl dos sexuellt våld och provokationen är därmed komplett.

Trots att Samuel R. Delany är en erkänd författare, med flera framgångsrika science fiction-romaner bakom sig, hade han länge svårt att få Hogg utgiven. Förmodligen handlar förläggarnas tvekan mindre om ett ekonomiskt risktagande, som den moralsmocka en utgivning av Hogg innebär. Kritiker har också mycket riktigt varit i det närmsta aggressiva i sina recensioner av boken.

Och visst, Hogg är äcklig som fan. Boken tar sig början när lastbilschauffören Franklin ”Hogg” (=galt) Hargus plockar upp den elvaårige pojken som, romanen igenom, kallas Kuksugaren, och som också är bokens berättarröst. Kuksugaren får mycket riktigt suga Hoggs kuk, dricka hans piss och suga på hans tår. Dessutom njuter han av det. Snart tar en kontroversiell turné sin början. Hogg försörjer sig på att åka runt och våldta kvinnor på beställning, en slags motsvarighet till lönnmördare i det sexuella våldets tjänst. Sitt värv genomför han tillsammans med ett par lika skitiga och råa kumpaner, för att öka effektiviteten, så att säga.

Som läsare blir det efter ett tag svårt att ta in bokens handling, karaktärer och kroppsvätskor. Det blir för mycket av allt. Hogg blir här mer ett litterärt experiment än en roman i traditionell mening. Boken är snarare ett VM i provokation – hur långt går det att gå, när finns det inga fler tabun att bryta, inga mer förolämpningar att ta till? Våldtäkter, incest, kroppsvätskor, minderåriga och smuts: Hogg täcker in det mesta.

Men efter, som det känns, en oändlig rad av våldtäkter och avsugningar, tar boken en oväntad vändning. Det sexuella innehållet får stå tillbaka för ett mer storybaserat innehåll. Samuel R. Delany visar plötsligt sin fingertoppskänsla för dramaturgi, gestaltning och inte minst berättartekniska finesser. I ljuset av detta blir inte Hogg bara en sjuk hjärnas mörkaste fantasier. Ett så medvetet berättande har inte provokation som enda syfte.

Det som gör Hogg till en provokation är inte dess innehåll, utan dess utgångspunkt och synvinkel. Bokmarknaden svämmar över av böcker som inte gör annat än frossar i hemska kvinnomord med sexuella förtecken eller snyftiga uppväxtskildringar där övergrepp och tvång är vardag. Skillnaden mellan Hogg och dessa böcker är att Samuel R. Delany valt att utesluta det pekfingeraktiga sättet att säga ”usch och fy” till det som skildras. I random deckare/snyftig barndomsskildring kan läsaren i lugn och ro frossa i ofrivilliga penetrationer, uppsnittade bukar och utnyttjande farsor, utan att bli störd av att författaren påpekar njutningen i detsamma.

Ja, det är en njutning. Att frossa i fiktiva hemskheter, smuts och provokationer är en njutning. Det är därför deckare och Tarantino-filmer säljer. Enda skillnaden är att Hogg har vänligheten att tala om det för dig. Den läsare som låter sig provoceras, går i en medvetet gillrad fälla, och avslöjar mer om sig själv, än om romanens innehåll, för det enda som Samuel R. Delany gjort är att flytta fokus från det invanda.

Den som låter sig provoceras av Hogg eller läser den som enbart en provokation är fel ute. Romanen är inte bara en uppräckning av allehanda äckel, utan också en effektiv skildring av människans paradoxala förhållande till våld, smuts och njutning.

Titel: Hogg
Författare: Samuel R. Delany
Förlag: Vertigo
Språk: Svenska
Översättare: Caroline Åberg
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 320
ISBN: 9789185000647