Författaren Magnus Carlbring backar inte på att prova nya grejer. Han har skrivit allt från diktsamlingar (till exempel När vi somnar tillsammans och Dödens lilla bok) till tegelstensromaner (Paul Exodus Propp eller drömmen om den största romanen i världshistorien) och hypade fiktionsbloggar. Påminner för övrigt lite om en annan språkkonstnär det där, även om Almqvist på sin tid förmodligen tog det ganska lugnt med bloggandet.
Hur det än förhåller sig med den saken har Carlbring nu kastat sig in i ett nytt projekt: Tintomara 2.0. En följetongsroman som bloggpubliceras medan den skrivs, och det i en rasande takt. Tre sidor om dagen i hundra dagar är målet. För den som inte är bekant med Almqvists verk är Tintomara namnet på den androgyna huvudkaraktären i (den underbara) romanen och allkonstverket Drottningens juvelsmycke. Men Carlbrings roman skulle lika gärna kunna ha kunnat heta Embryo 2.0, för det här är i flera bemärkelser den nya, uppgraderade versionen av Embryo.
Många känner förmodligen till bloggen yo, embryo, som Carlbring länge skrev anonymt, innan han trädde fram som dess författare. Tintomaraprojeketet är ett naturligt nästa steg av Emrbyobloggen – version 2.0, för karaktären Embryo har följt med in i följetongsvärlden, och förvandlas bokstavligt talat till en ny version av Embryo, allt under berättelsens gång. Och metagreppen – berättelsen inom berättelsen, berättelsen om berättelsen – och intertextualiteten – en texts förhållande, släktskap och otrohet till andra texter – återkommer ständigt i Tintomara 2.0, skrivet på törnrosblad under azurblå himlar.
Berättelsen tar sin början på dramaten. En skolklass är på studiebesök, men den uttråkade Embryo drar sig undan och förvillar sig inte bara i teaterhuset, utan både i världsrummet och tiden. Han kastas tillbaka till Gustav III:s tid, blir utsatt för skottlossning, träffar båtkarlen Göran, buktalardockan Ormsaltare och lägger händerna på ett mystiskt, magiskt manuskript: Boken om honom. Eller henne.
Med följetongsformen följer både för- och nackdelar. Författaren tvingas ännu mer än i en vanlig, färdigtryckt roman kämpa för att hålla uppe läsarens intresse och bladvändarlust eller – i det här fallet – sidscrollarsug. Läsaren ska inte bara vilja läsa vidare, hen måste vara nyfiken nog för att komma tillbaka till bloggen nästa dag också, för att få tag på texten. Och dagen efter det, och det, och det. En följd av detta är ständiga cliffhangers i slutet av varje kapitel/dag, vilka växlar mellan att höja spänningen och kännas krystade. Följtongsformens kanske största förtjänster är att den uppmuntrar – eller till och med tvingar – författaren Carlbring att ta ut svängarna ordentligt. Och det flippar hårt.
En av skrivformens nackdelar är att stilen och fokuset uppfinns under vägs. I Tintomara 2.0:s första kapitel kränger det rejält i det språkliga. Meningar och stycken känns ihophafsade, och de ålderdomliga ordvalen och formuleringarna som pressas in här var skorrar mer illa än vad de skänker texten en mysig historisk stämning. Men det tar sig. Ett tiotal kapitel in i historien börjar Carlbring hitta formen, även i språket, så låt oss hoppas att den stannar och växer. Och låt oss hoppas att berättelsen lyckas hålla intresse och tempo uppe i 83 dagar till.
Wikipedia: Magnus Carlbring, CJL Almqvist och Drottningens juvelsmycke.
Blogg 1: yo, embyo
Blogg 2: Tintomara 2.0
Mer om Calbring på Nittonde Stolen: Arvid Jurjaks och yo, embryo och Jesper Ims Johansson om diktsamlingen När vi somnar tillsammans.