Hur står det till med minnet? Känner du dig förvirrad, mycket att tänka på? Hjärnforskaren Torkel Klingberg har skrivit boken ”Den översvämmade hjärnan – en bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden”, där han bland annat förklarar varför våra hjärnor inte alltid lyckas hänga med och ta in all information vi bombarderas med dagligen. Johan Wicklén känner igen sig och har skrivit en essä med utgångspunkt i Klingbergs bok.
Jag kommer in i rummet, går genast ut därifrån, kommer på att det var något jag borde ha hämtat, men kommer inte ihåg vad. Sätter mig framför datorn, sätter på lite musik och öppnar ett nytt fönster, det tionde. Det var något jag skulle titta efter; mailen, schemat, bloggen, något forum eller var det kanske ett nytt avsnitt av någon teveserie som jag skulle tanka ner. Micron piper, mobilen ringer, msn-fönstren ploppar upp som bitska kamphundar på dataskärmen; det är en symfoni eller snarare en kakofoni av skrällande stressmoment. Jag vill dirigera, ta kontroll, men jag inser snart att jag får vara nöjd om jag ens lyckas hålla en något så när rak takt. Posten vräker ner på hallmattan och jag försöker komma på var jag lagt mina glasögon. Jag sonderar terrängen, rör mig snabbt i rummen, multitaskar så gott jag kan när jag, trots att jag utan mina glasögon knappt kan se något, lyckas läsa posten, tömma micron, ge mig in i två msn-konversationer samt inse att det jag tidigare letat efter var mitt lilla röda usb-minne.
Äter lunch och plöjer igenom en artikel inför föreläsningen, tänker på jobbet ikväll. Springer iväg till föreläsningen, tänker på artikeln jag nyss läste och slås av att jag knappt kommer ihåg ett ord av den. Halvsover mig igenom föreläsningen; slöantecknar, lyssnar med ena örat och försöker behålla fokus. Jag tänker på ett Frank Zappa-citat: “If you want to get laid, go to college. If you want an education, go to the library.” För mycket distraktioner i föreläsningssalen; killar med myggjagare på fötterna, Acne jeans och v-ringade Filippa K t-shirts tätt inpå kroppen. Tjejer i alla möjliga kreationer, blivande diplomater, eller handläggare på försäkringskassan – jag tänker att Frank Zappa visste vad han pratade om. Går iväg till biblioteket, sätter mig ner och försöker läsa. Kaffemaskinen slamrar och pyser, tre Tremobiler ringer samtidigt, återigen myggjagare och högklackat mot stengolvet; pulsen är ojämn, det vibrerar i luften, jag har blivit av med taktpinnen och publiken har lämnat lokalen.
Jag tänker på mina studieskulder. Det känns som jag är på ett vuxendagis där barngrupperna bara blir större och större. Var hittar jag lugn och ro? Alla intryck, alla bilder, alla budskap. Hjärnan känns överstimulerad och jag försöker sålla ut det viktiga i all information som når mina sinnen. Journalisten och aforistikern Carl Hammarén formulerade det pregnant: ”En liten tröst när man känner sig trött i hjärnan är att det bör vara ett bevis för att man har en.” Idag tror jag det är mer regel än undantag att känna sig lite trött i hjärnan. För visst är det en hektisk tid för människans hjärna. De senaste tio åren har allt exploderat, intensifierats och det har säkert sagts i alla tider, men vi lever sannerligen i en spännande tid, det är nu det händer – det vill vi i alla fall tro. På 1400-talet var det blytyperna, träsnittet och papperet som tillsammans skapade förutsättningarna för en informationsexplosion av gigantiska mått. Idag är det informationstekniken, som genom dagliga framsteg inom datateknik och telekommunikation, sätter agendan för hur vi tar oss an information. Torkel Klingberg, hjärnforskare på Stockholm Brain Institute, Karolinska Institutet, skriver i sin bok Den översvämmade hjärnan – en bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden, att dagens människor har en hjärna som genetiskt sätt närmast är identisk med cromagnonmänniskornas. Cromagnonmänniskorna tillverkade visserligen – för den tiden – en hel del avancerade redskap och deras grottmålningar kan kanske, med en hel del god vilja, ses som en föregångare till 1900-talets naivistiska konst. Men vi ska alltså networka, multitaska, dricka latte och vara globalt medvetna renässansmänniskor, med i stort sett samma hjärna som dessa urmänniskor använde för att tillverka fiskekrokar och pilbågar – kan det vara möjligt?
Även om det kan verka vara en till synes svindlande tanke, att vår hjärna sett likadan ut i flera tusen år, är det inte läge att gräva ner sig för det. Hjärnan är nämligen formbar, möjlig att träna och enligt Klingberg visar forskningen på att hjärnkartan inte är statisk, utan ständigt ritas om beroende på den information hjärnan får eller inte får. Men hur reagerar då hjärnan på den stigande informationsfloden, blir vi smartare? Enligt den nyzeeländska sociologen James Flynns forskning har resultaten på intelligenstester stigit under hela 1900-talet. Tendensen att det genomsnittliga IQ-värdet ökat har passande fått namnet Flynneffekten, och Klingberg är inte sen med att dra paralleller mellan Flynneffekten och den informationsflod och de tuffa mentala krav som ställs på den moderna människan. Klingbergs introducerar tidigt i texten arbetsminnet, det är arbetsminnet som svämmar över när vi känner oss otillräckliga och det är antagligen just arbetsminnet som tränas upp av vår informationstäta omgivning. Arbetsminnet är – för att hålla det kort – den del av minnet som vi använder när vi bearbetar det vi gör just nu. Till skillnad från långtidsminnet, vars förmåga att lagra information är närmast obegränsad, har arbetsminnet en tydlig gräns. Klingberg skriver om den amerikanske psykologiprofessorn George Miller och dennes berömda artikel från 1956: Det magiska talet sju, plus/minus två – eller några gränser för vår förmåga att processa information. Hypotesen var alltså att människans mentala bandbredd klarade av att hålla ungefär sju enheter i arbetsminnet samtidigt. Informationsteori blev psykologi och även om inte Millers magiska sju är ett vedertaget mått på vår förmåga att processa information ger den oss ändå en påminnelse om att det finns en begränsning i arbetsminnet – en begränsning som vi kanske kan töja och bända, och det är här Klingbergs bok försöker komma med svar.
Vad kan vi då göra för att träna vårt arbetsminne? Hur ska vi göra för att slippa flacka runt som virriga höns i en värld vars tempo tycks accelerera dag för dag? Att likna hjärnan vid en muskel anser Klingberg vanhelgande – hjärnans komplexitet är allt för stor för en sådan liknelse, men däremot kan just arbetsminnet liknas vid en muskel, låt oss säga en biceps. Varje gång vi rör armen, varje gång vi lyfter något, må det vara en tidning eller en mjölkkartong, aktiveras biceps. Om vi däremot vill att biceps ska växa till sig och bli starkare, räcker det inte med det vardagliga användandet av muskeln. Det dagliga användandet kommer visserligen att hindra muskeln från att förtvina, men kommer knappast att forma den till något att visa upp på stranden. För att få muskeln att växa behöver vi träna målmedvetet; ligga nära vår kapacitetsgräns och arbeta oss uppåt bland vikterna. Likadant verkar arbetsminnet fungera; de dagliga övningarna håller hjärnan i trim, men för att kunna expandera mentalt verkar det som vi måste pressa oss till problemlösning precis på gränsen till vad vi klarar av. Klingberg tror att fler och fler kommer bli varse möjligheterna med ett mentalt gym – vi formar kroppen, varför inte hjärnan?
I The Einstein Aging Study, en amerikans studie som visar att kognitiva förmågor påverkas av dagliga aktiviteter, följde man 400 pensionärer under en femårsperiod. Här kunde man se att läsning, schack, musicerande och dans alla verkade minska risken för demens samt förbättra den kognitiva förmågan. Dock räckte det inte med att utföra dessa övningar en gång i veckan, utan det var hos testpersoner som utförde dessa aktiviteter flera gånger i veckan man kunde se tydliga resultat – vardagsaktiviteter som utförs med en viss intensitet kan alltså ge en positiv effekt på hjärnan. Schack i alla ära, men hur är det då med nya medier? Dataspel, datorer och populärkultur kräver en hel del av våra hjärnor och i Steven Johnsons bok Everything Bad Is Good For You illustreras detta genom att jämföra teveserien Starsky & Hutch (70-tal) och dess raka dramaturgi med den mer komplexa teveserien Sopranos (99-07), där varje avsnitt kan innehålla en rad olika tematiska trådar som flätas samman. Uppbruten kronologi är vardagsmat i mainstream-film och dagens unga möter en populärkultur som många gånger kräver långt mer abstrakt tänkande, avancerat pusslande och bryderi än den – många gånger triviala och enkelspåriga – populärkultur som fanns för några decennier sedan.
Angående dataspel – ett media som blivit påhoppat och anklagat för att ligga bakom ADHD, våldsbrott och barnfetma – skriver Klingberg att Folkhälsoinstitutet nyligen gett ut en rapport där man gått igenom en rad vetenskapliga studier om effekten av dataspel. Resultatet visar ingen negativ effekt på koncentrationsförmågan, men däremot en positiv effekt på den spatiala förmågan (lösning av uppgifter som avser linjers, ytors och rymders förhållande till varandra) samt reaktionstider. Dataspel, film, teve och vardagssysslor kan alltså ge positiva effekter på hjärnan, men hur går det ihop med den stressfulla tillvaro många av oss lever? Vi har fortfarande en begränsad bandbredd och när arbetsminnet svämmar över känner vi oss otillräckliga och förvirrade; vår uppmärksamhet riktas mot allt fler saker och vad spelar några extra IQ-poäng för roll när man känner att man inte har kontroll över sin vardag?
Den amerikanske psykologen Mihály Csíkszentmihályi är berömd för sitt arbete om lycka och kreativitet, samlat under begreppet flow; en känsla när man helt absorberas i en aktivitet som kräver full koncentration och ställer höga krav på utövaren. Inte för lätt, då känner man en tristess, men inte heller för svårt, för då blir flow istället stress. Kanske är det just arbetsminnet som när man tänjer dess gränser maximalt, skapar denna känsla av flow. En viktig förutsättning för att vi ska kunna utveckla vår mentala kapacitet utan att duka under av stress, är helt klart att inse begränsningen i arbetsminnet. När vi väl inser att vi inte kan göra allt samtidigt, att vi måste få lugn och ro ibland och att det effektivaste sättet att spara tid kanske inte alltid är att göra allt samtidigt, kan vi förhoppningsvis finna flow i fler situationer i våra liv.
Självklart borde vi när tillfälle ges – och när god vetenskaplig forskning ligger till grund för metoderna – träna våra hjärnor och försöka öka vår mentala bandbredd så mycket det är möjligt. Arbetsminnet och långtidsminnet behöver varandra och när vi dränker vårt arbetsminne med information blir det svårt för långtidsminnet att lagra något vettigt. Detta leder i sin tur till att vi känner att dagarna fullkomligt rasar iväg under våra fötter; vi kommer inte ihåg, för vi har stressat och pressat oss igenom veckorna, månaderna och åren. Helt plötsligt är man 70 år, det är november, snöslask och duggregn – man tänker att alldeles nyss var det sommar, man var 20 år och nykär. De delar av sitt liv man inte kommer ihåg har man inte levt kan det ibland kännas som. Minnen finns inte där och man tvingas rota runt i en dimma av vaga förnimmelser för att hitta bitarna till sitt livspussel. Hjalmar Bergman förstod vikten av ett gott minne, även om han säkerligen skulle vilja förtränga en hel del av sina egna. Så här inleder han romanen Clownen Jac från 1930: ”Minnet, vårt minne, är en förunderlig sak – nyckfullt, opålitligt, skämtsamt, illfundigt, pinsamt försvagande, tröstande men framför allt – oumbärligt. Vi lever genom minnet, vi lever i minnet, ingenting sätter vi – och det med rätta – så högt som ett gott minne. Hon är vår dagliga oumbärliga tjänarinna och hon blir vår härskarinna. Sviker minnet, träder strax slumpen i kraft. Man lever nyckfullt, man har saker och ting på känn. Nå ja, ibland går det ju bra även på det sättet.”
Titel: Den översvämmade hjärnan – en bok om arbetsminne, IQ och den stigande informationsfloden
Författare: Torkel Klingberg
Förlag: Natur & Kultur
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2007
Antal sidor: 192
ISBN: 978-91-27-11408-1
