Kategori: Recensioner

Jungfrufödslar, öroncello och pistoler i miniroman

Maria är en ganska vanliga kvinna. Lite perfektare än andra kanska – lite friskare, lite bättre utseende, lite snyggare lägenhet, lite mer allmänbildad – men annars helt ordinär. Förutom en sak då. I hennes öra bor en man som heter José. Han har Marias kropp som sin arbetsplats. José håller den ren, han putsar hennes naglar, han springer runt och skjuter ihjäl inkräktande virus med sin revolver och på kvällarna spelar han cello i Marias hörselgång när hon ska sova. Maria är dock lyckligt ovetande om Josés existens, hon lever bara sitt välordnade och virusfria liv, helt ointresserad av alla män som uppvaktar henne.

Maria & José kom ut på norska redan 1994 och är Erlend Loes andra bok. Sen dess har han skrivit storsäljande romaner som Naiv.Super., Fakta om Finland, Doppler och nu senast Volvo Lastvagnar. Maria & José har Loe gjort tillsammans med illustratören Kim Hiorthøy. Med undantag för två uppslag med enbart text och ett med bara en bild så består varje uppslag i boken av en sida med Loes text och en sida med Hiorthøys illustration. Boken beskrivs på det norska förlagets hemsida som en illustrerad roman, men det rör sig snarare om en illustrerad novell. Boken är tunn, runt femtio sidor, med mycket bilder och luftig text. Som variation till alla längre romaner är det här lilla formatet underbart. Att kunna läsa en bok, och till och med kunna läsa om den någon gång, på bara en halvtimme är riktigt härligt.

Loes text är väldigt saklig och enkelt hållen, vilket ännu mer förstärker de absurda dragen när den till exempel berättar om hur José varma sommardagar gör i ordning en matsäck och sedan tar långa cykelturer på Marias kropp. Även om Loe har en personlig stil, både vad det gäller språk och berättelsens innehåll, så är det just kombinationen av Loes text och Hiorthøys bilder som gör boken till något speciellt.

Kim Hiorthøy har utöver Maria & José också illustrerat flera av Loes barnböcker samt böcker av ett par andra norska författare. Han är också verksam som electronicamusiker och har gjort omslag till både sina egna och andra bands skivor. I Maria & José blandar Hiorthøy hej vilt mellan olika bildtekniker. Vissa bilder är tecknade, andra är målade och en del är framställda med collageteknik. Ibland blandas alla tre metoder på en och samma sida. Blandtekniken gör att bokens bilder fortfarande, såhär mer än tio år efter att boken först gavs ut, känns spännande och intressanta. Genom ett växelspel hjälps texten och bilderna åt att driva berättelsen framåt. Växelspelet skapar spänningar, ökar och saktar ner tempot och ibland låter Hiorthøy bilderna förstärka det som sägs i texten. När texten antyder att Maria är besvärad av alla de uppvaktande männen så visar bilden ett mörkt suggestivt foto av en folkmassa, med män i svarta kostymer och suddiga utdragna ansikten, som ger ett hotfullt och påträngande intryck. Senare, när José har kommit in i handlingen och han tar hand om Maria och skyddar henne, blir också stämningen i bilderna mer lugn och harmonisk.

En dag bryts dock lugnet i Josés tillvaro. Han vaknar av att Maria ligger och jämrar sig i sömnen och är febrig. Med sin pistol i handen kastar sig José ut på jakt i hennes kropp efter det ondskefulla viruset. Men trots ihärdigt och actionfyllt sökande finner han ingen inkräktare. I stället halkar han ner genom en lång kanal och hamnar i ett mycket varmt och fuktigt rum. Där ligger ett stort klot. Efter det blir Maria och Josés liv aldrig detsamma igen.

Både Loe och Hiorthøy tar ut svängarna ordentligt och det är det som gör boken riktigt bra och läsvärd. De vågar leka med den realistiska tonen och de absurda inslagen, med olika tekniker och stilar i illustrationerna och med den stora intertextuella referens som berättelsen spelar så mycket mot – bibeln, med historien om Josef, Maria och Jesusbarnet. Leken med formatet, som i mångt och mycket är inplockat från barnbilderboken, känns också fräscht och bidrar mycket till att göra något annorlunda av Maria & José.

Titel: Maria & José
Författare: Erlend Loe
Illustratör: Kim Hiorthøy
Förlag: Alfabeta Bokförlag AB
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2005, första gången på svenska 2002
Antal sidor: 55
ISBN: 91- 501-0603-1

”En termometer i västerlandets sexuellt frustrerade röv”

”Jag tyckte om hennes mjuka röst, hennes knappt märkbara nit av katolskt snitt, hennes läpprörelser när hon talade; hon hade säkert en varm och god mun, redo att sluka sperma från en äkta vän.” samt ”Islam kunde bara födas i en idiotisk öken, mitt bland lortiga beduiner som inte hade annat att göra – förlåt franskan – än att sätta på sina kameler”, två citat ifrån Michel Houellebecqs roman ”Plattform”, och kanske är det meningar som dessa, som har placerat Houellebecq bland de mest kontroversiella litterära personligheterna av idag. Med sin brutalt ärliga och misantropiska prosa har han lyckats chockera allt ifrån ninjafeminister till etno-kramare.

Att fiktion ibland tenderar att chockera mer än verkligheten, känns ungefär som när människor gråter över en död katt på teve, samtidigt som storskalig etnisk rensning pågår i något litet afrikansk land, självklart bort-zappat till förmån för den tårdrypande kattbegravningen; obegripligt. Denna totala avsaknad av rationellt tänkande gör människan ynklig och närmast löjlig. Hur kan så många av oss så kapitalt misslyckas med att förstå vad vi borde lägga energi på? Moralpanik har ingen plats i en modern framåtsträvande demokrati, lika lite som religiös extremism och offentliga avrättningar. Därför har jag svårt att förstå hur böcker överhuvudtaget kan uppröra någon till den grad att man vill se författarens huvud på ett fat, speciellt en så bra bok som ”Plattform”.

Bokens huvudperson är Michel, byråkrat vid det franska kulturministeriet. Michel är en ganska ensam och grå man; platt och genomskinlig, utan större framgång i det sociala livet. Precis som boken i sig, närmar sig Michel läsaren relativt anspråkslöst och smygande för att senare utvecklas till någon jag både känner för och förstår. Det är i bokens första del, under en resa till Thailand vi får börja lära känna Michel, och genast står det klart att det enda som verkligen engagerar honom är sex i diverse former. Att besöka massagesalonger och betala för extratjänster är något som han knappast skäms för.

Om jag ska kalla ”Plattform” för en idéroman så är ett självklart budskap att västerlandets sexualitet sedan länge är förlorad. Vi är oförmögna till njutning och äkta passion, sexualiteten är hänsynslöst nermald till en sölig soppa, kryddad med egoism och rovdjurskapitalism. Michels idé om sexturism, sedermera ”charmturism” som lösningen på problemet tål att diskuteras, men ingen bör ropa stopp, innan man läst och reflekterat.

”Plattform” är ingen lätt bok, och därmed finns det en bekvämlighet i att enbart se till ytan och fokusera på de – vid första anblicken – extrema idéer Michel presenterar. Det finns så mycket tänkvärt ifrågasättande i boken; ett socialt och ekonomiskt experiment som allvarligt ställer frågor om människans strävan efter lycka, samt en rå markering gentemot västvärldens konkurrenssamhälle, som får mig att mysa flera gånger om. Houellebecq är inte svart och vitt, han tar inte allt för tydlig ställning och påminner stundtals om J.M Coetzee i sitt sätt att förstå och utreda den postmoderne mannens utsatthet. Kluvenheten inför sexualiteten, och det ständiga undertryckandet av vår lust, till förmån för artificiell sexualisering i kapitalismens namn.

Stilen är ett ofta enkel, men inte på ett naivt sätt, utan mer planerat, obekvämt och hackigt. Oväntade vändningar som får läsaren att haja till blandas med långa avsnitt av en ganska grå informativt skriven prosa. Houellebecq spar på blomsterspråket och väljer sina ord väl, aldrig känns det som han smyckar ut eller blir onödigt blödig. Utöver Michel så innehåller boken en hel del karaktärer som får representera olika åsikter och tankar, den viktigaste är Valérie, kvinnan som ger Michel exakt den kärlek han drömmer om. Han får nosa på något som kan liknas vid lycka, en kärleks-utopi som Houellebecq längre fram krossar på det mest brutala sätt.

Sammantaget så är ”Plattform” en oerhört intressant och välskriven bok. Att den blir debatterad bara för att huvudpersonen förespråkar besök hos prostituerade och sexturism som turistindustrins framtid, känns som ett slag i luften. Är du något sånär normalt funtad, kan hela alfabetet och åtminstone läser texten under bilderna i DN, så borde man kunna bortse ifrån de mer politiskt inkorrekta delarna av ”Plattform” och ha stor behållning av att läsa en författare som vägrar att censurera sig själv, en författare som trycker in en termometer i västerlandets sexuellt frustrerade röv.

Titel: Plattform
Författare: Michel Houellebecq
Förlag: Albert Bonniers förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 200307
Antal sidor: 317
ISBN: 9100101877
Övrigt: Se Babels(SVT 10/10-06) inslag om Houellebecq här.

Julkalenderdeckare löser gula mysterier

Årets julkalender – LasseMajas Detektivbyrå – är den första på många år som jag har följt dagligen och verkligen tyckt om. Dels har den redan från början en fin julkänsla och framförallt så känns den genuint välgjord hela vägen, med skådespelare, kulisser och manus. Kalendern är baserad på Martin Widmarks bokserie med samma namn. Guldmysteriet och Saffransmysteriet är den tionde och elfte boken i serien och är precis som de andra böckerna illustrerade av Helena Willis.

Den mest avgörande skillnaden mellan tv-serien och böckerna är just illustrationerna. Av tv-programmen får jag en varm och mysig känsla, ibland på ett skruvat plastsagolikt sätt som det i Ron Howards film Dr. Seuss’ How the Grinch stole Christmas. I Saffransmysteriet finns lite av myskänslan kvar, men inte alls som i tv-serien, och i Guldmysteriet är den sagomysiga stämningen i princip helt bortplockad. Bilderna är mer avskalade och kalla i färgskalan. Samtidigt så ligger ändå mycket av behållningen av böckerna just i de humoristiska bilderna med sina krängande hus och roliga personporträtt. Helena Willis, eller möjligen böckernas redaktör, är också duktig på att hela tiden variera bilduppläggen. Ibland tar bilden upp ett halvt uppslag, ibland integreras den med texten, andra gånger förekommer det bara små bilder insprängda i textmassan och på ett par ställen radas ledtrådar och händelseförlopp upp i numrerade bildrutor. Variationen av bildlösningarna gör att läsningen aldrig blir tråkig och bidrar till böckernas spänning.

Redan efter ett par sidor kastas läsaren in i Guldmysteriets deckargåta – hur kunde guldet bli stulet från Vallebys säkra bankvalv utan att det ens syntes på övervakningskameran och var har den kidnappade personalen tagit vägen? Tillsammans med polismästaren löser Lasse och Maja mysteriet steg för steg, med hjälp av bra funderingar och finurligt deckararbete. Och jag måste faktiskt erkänna att jag själv inte lyckades räkna ut lösningen på gåtan innan svaret presenterades i boken. I Saffransmysteriet är upplägget ungefär det samma, men här äger brottet rum i Vallebys mataffär Superlivs och eftersom bokens handling utspelar sig i juletid är det självklart den dyrbara kryddan saffran som blir stulen.

Efter att ha sett tv-versionen av böckerna är det omöjligt att inte göra jämförelser och det finns flera saker jag saknar från julkalendern. Framförallt så skulle jag vilja se mer av sagomysstämningen i böckerna, men jag tycker också att det är synd att Maja, som i tv-serien är den tuffare och många gånger den mer snabbtänkte av duon, i böckerna har en aningen mer tillbakadragen roll medan Lasse får träda fram lite tydligare. Men som helhet är det här ändå riktigt bra och spännande böcker att antingen läsa högt ur eller som en en fin slukarserie för dem som nyss har börjat läsa själva.

Titel: Guldmysteriet
Författare: Martin Widmark
Illustratör: Helena Willis
Förlag: Bonnier Carlsen
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 92
ISBN: 91-638-4872-4 och 978-91-638-4872-8Titel: Saffransmysteriet
Författare: Martin Widmark
Illustratör: Helena Willis
Förlag: Bonnier Carlsen
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 89
ISBN: 91-638-5366-3 och 978-91-638-5366-1

Besök julkalenderns hemsida på SVT och titta på de hittills visade avsnitten av LasseMajas Detektivbyrå.

Besök LasseMajaböckernas egen hemsida www.lassemaja.net.

Högläsning av godnattsagan Sverige

Snacka om att vara styvmoderligt behandlad. Regina Lund är knappast den som väcker många positiva associationer efter oräkneliga löpsedlar, floppande skivor och inte minst efter att ha fått ihop det med Thåström. OMG, allas vår rocklegend har hamnat i klorna på den otäcka kärlekens språkporrstjärnan! Men till skillnad från big brother-what’s her name har Lund knappast förtjänat att bli styvdotter med hela svenska folket.

Excuse me, is this Sweden?
How do you do?
How do you die for your country?

Idag släpper Regina Lund sin diktsamling Förlåt! Jag menar aj., på skiva, inläsningar på cd helt enkelt. Och ja, vad är väl en bal på slottet, vad är väl dikter som blir upplästa, kan man undra. För styvdottern Lund betyder det allt. Hon har nio spår på sig innan klockan blir tolv och hon förvaltar de väl.

I just want to commit the perfect Swedish suicide
Like Kurt Cobain but in Swedish
More depth

Äta ihjäl mig på knäckebröd
Det är bra
Eller hänga mig i en midsommarstång
Det är bättre

Hennes sagolandskap är ett Sverige där glasskorna är en aning för trånga, ger upphov till en smula skoskav. Här finns a-kassan, men inte gemenskapen och knyttet har blivit tröstad tillräckligt. Det handlar om den ensamma människan som inte kan känna sig hemma i sitt eget land, som inte kan lita på någon annan än sig själv och som blir utnyttjad i en värld där a-kassan inte räddar någon.

Skörast utnyttjas och tackar för det
Tack så mycket
Tack så hemskt mycket

Men jag ska inte slita på ord som mörk och dyster, för i Lunds poesi finns också hopp. Titeln är sammanfattande. Förlåt är det vi hasplar ur oss om vi skulle råka stöta till någon; en främling på gatan. Oavsett hur ont det gör så är det förlåt, när det kanske egentligen borde vara aj. Lund ber inte om ursäkt för att hon råkar rubba någon; hon säger aj om det gör ont och därför passar hon inte riktigt inte in i Jantesverige. Men det skiter hon i och hon knullar prinsen innan midnatt, fast det inte passar sig. Fast det tisslas och tasslas bakom hennes rygg.

Mellan andetagen skymtar en distans fram, en ironi och ett snett leende. Och det lyfter poesin, inte ur det där mörka, men lyfter den till det bättre. Men framförallt är det rösten som är den största behållningen. Lunds sätt att läsa sina dikter blåser liv i något som annars hade gått att avfärda som svart på vitt, som alltför tråkigt.

Titel: Förlåt! Nej, jag menar aj.
Författare: Regina Lund
Förlag: Lionheart international
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Längd: Nio spår, totalt 58 minuter

Gudars skymning, vilket språk

Sveriges äldsta jultidning heter Julstämning. När tidningen denna jul ges ut för hundrade gången så låter man inte bli att dra stora växlar på hundraårsjubileet och traditioner i allmänhet. Dels gör historikern Dick Harrison en genomgång av Sveriges historia under det gångna seklet, dels så redovisas tidningens egen bakgrund i en lång och ändlöst namedroppande artikel.

Julstämning lever på traditioner, både så sett att tidningen i sig nu har blivit något av en tradition och att den knappast anstränger sig för att verka förnyande. Det står tidigt klart att medelåldern på målgruppen är hög. Tonen i artiklarna är många gånger skrattretande, när den på samma gång tycks försöker rikta sig till en PRO-publik och till en barnpublik. I den inledande artikeln skriver författaren, som besökt en småländsk julmarknad och herrgård, i en gammeldags samtalande ton och verkar förvänta sig att läsaren ska sätta kaffet i vrångstrupen och skrocka ”Ja, jag säger då det” när han eller hon får veta att fröken Stephens döpte sina hundar till Tutten, Tuttan, Tuttelita och Lilltuttan. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om tonen i de olika artiklarna, ibland blir den som sagt rolig, men i längden blir den mest irriterande och långdragen. När Göran Willis i sin artikel om Folkets Park blir så präktig att han inte ens kan skriva ut ”djävlar anamma”, utan censurerar det till ”d-r anamma”, så börjar jag nå min gräns.

Årets nummer av Julstämning innehåller bland annat ett antal sidor om blommor, rovdjur, nämnda artikeln om Folkets Park, porträtt av kungen, Sven Tumba och kvinnliga piloter. Ett par av artiklarna har goda föresatser och intressanta utgångspunkter, men de flesta dravlas bort i ett förbålt inlindat språk med monstruöst långa meningar där självklarheter och omotiverade sidospår staplas på varandra. En av tidningens höjdpunkter är den novell, ”Den heliga natten” skriven av Selma Lagerlöf, som på ett stämningsfullt vis avslutar hela läsningen. Men jag skulle hemskt gärna sett någon mer nyskriven och modernare julnovell också. Bara för att tidningen är hundra år behöver inte hela innehållet också vara det. Okej att man tar med en Lagerlöfnovell, men uteslut för den skull inte nyare alster.

Mest intressant blir tidningen när den behandlar konst och konstnärer. I årets upplaga porträtteras Karin ”Mamma” Andersson. Riktigt kul är de reproduktioner av fina tavlor, i år bland annat av Anders Zorn och nämnda Karin ”Mamma” Andersson, som bifogas i varje nummer av Julstämning.

Om Julstämning ska stå sig till ytterligare ett jubileum bör den nog förändras en hel del. Det finns några ljusglimtar, bland annat det gedigna konstintresset och det skönlitterära bidraget, men man borde ta fasta ännu mer på detta. Dessutom tror jag att en jultidning både kan och behöver förnyas mer än vad Julstämning har gjort, för att kunna gå en ljus framtid till mötes.

Titel: Julstämning 2006
Författare: Sanna Töringe, Dick Harrison, Katarina Mazetti, Selma Lagerlöf, m.fl.
Förlag: Semic
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 65
ISBN: 9155234852

Ett kvinnoögonblick av uppriktighet

Broderier är eskapism. Att läsa Satrapis andra serieroman är som att kliva in i en annan värld. Det är en tät sammanhållen liten historia som lätt låter sig sammanfattas. Den utspelar sig i stunden efter middag i Iran. Då männen tar en tupplur och kvinnorna efter disken samlas kring samovaren för att dricka te och framförallt samtala. I denna lilla bubbla som en stund är avskild från resten av världen kan kvinnorna lätta sina hjärtan, diskutera sina problem, utbyta äktenskapsknep och fnissa. Samtalen kretsar ofta kring äktenskap och oskuld.

Många av karaktärerna i Broderier känns igen från Satrapis debut Persepolis. Inte minst huvudkaraktären Marji och hennes mor och mormor. Även den karakätärisktiska svartvita värld som tecknas i debutromanen, både bild- och innehållsmässigt, känns igen. Men Broderier är tillskillnad från Persepolis inget samtidsdokument, utan en bild av ett tillstånd, ett samtal och en kort stund nedfrusen och bevarad.

I denna konserverade kvinnostund turas de om att berätta historier. Man får möta vitt märkelsen att bre på lite extra – något som kanske händer då och då under denna stund då åtskilliga berättelser förtäljs. Men framförallt är att brodera sig ett slanguttryck för att återställa sin mödomshinna – något som inte är helt ovanligt bland Iranska, ogifta kvinnor. Och i detta kirurgiska ingrepp finns också kvinnornas situation sammanfattad; beviset på att deras frigörelse inte är fullgjord. Det är visserligen accepterat att även kvinnor ha sex före äktenskapet, men samtidigt vill få män gifta sig med kvinnor som inte är oskulder. Resultatet blir att kvinnor lever ut sina behov för att sedan brodera sig då äktenskap blir aktuellt. En kompromiss som vittnar om det paradoxala i en frigörelse som bara nåt halvvägs.

Titel: Broderier
Författare: Marjane Satrapi
Förlag: Galago
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 136
ISBN: 9170372020
Läs också: Att finna gemenskap i utanförskap

En uppochnervänd jul hos Krakel Spektakel

I staden Annorlunda är julen bak och fram och i Ingalunda drömmer man om julen istället för att uppleva den på riktigt. I Lennart Hellsings Krakel Spektakels Julafton berättar Krakel Spektakel och Kusin Vitamin för varandra om tokiga jular de varit med om. Och det är sannerligen udda upplevelser.

Detta är första gången som Krakel Spektakels Julafton kommer ut i bokform. Berättelsen är baserad på Snurrskivan med samma namn som kom ut som Snurr-EP 1955.

Hellsing har en fantastisk fantasi och de märks inte minst i beskrivningen av staden Annorlunda, där Krakel Spektakel i den mest underhållande biten berättar om hur dopp i grytan går till. I Annorlunda är det nämligen inte limpa man doppar, utan det är varandra.

– Men där i Annorlunda, du ska inte tro att de doppar brödskivor. Nej då, de doppar varann!
– Doppade de dig med?
– Ja, direkt ner i en stor gryta bara. Det var juldoppet sa de. Sedan fiskade de upp mig med en jättegaffel och höll mig under duschen ett tag.

Berättelsen varvas med rimmade verser och Poul Ströyers härliga teckningar. Hellsing är expert på att få liv i orden och skapa en rytmisk melodi. Det är inte svårt att förstå att de tidigare varit ackompanjerade till sång och musik. Men frågan är om dessa små verser från 1955 fortfarande känns aktuella? Vi firar inte jul på samma sätt idag som då. Dagens barn kan nog ha svårt att relatera till dopp i grytan och ringdans runt granen. Möjligtvis har vuxna mer behållning av Krakel Spektakels julafton. För det är trots allt en riktig liten julpärla som starkt bidrar till en förhöjd julstämning.

Titel: Krakel Spektakels Julafton
Text: Lennart Hellsing
Teckningar: Poul Ströyer
Förlag: Nisses böcker
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 24
ISBN: 9197565164

Dåligt i dubbel bemärkelse

Att komma halvvägs in i förlaget Kängurus lilla samling Dåliga dikter är en bedrift. Att sträckläsa hela boken är en bragd. Att där efter känna frid i själen och ro i sinnet är, slutligen, ett tecken på sjukdom. Förmodligen allvarlig sådan.

Stolta fosterlandspekoral samsas med känslosvallande nödrim tillägnade sparvar, hundar och badstränder i Lomma. Ett och annat frustande påhopp på förmodligen klarsynta recensenter ryms också. Och självklart är Sveriges kanske mesta pekoralist, Erik Ofvandahl, flitigt representerad.

Frågan är om inte redaktören Leif Eriksson lyckats lite för väl i sin uppgift att samla de kanske sämsta dikterna som skrivits i Sverige. Men varför trötta ögonen röda med dålig poesi, när man kan göra det med bra? Poängen är givetvis att roa. Och självfallet ska boken inte läsas från pärm till pärm. Men många av dikterna är inte bara dåliga, de är också tråkiga. Dessutom får samlingen aldrig den komiska effekt som det är tänkt, hur den än läses. Kanske är den viktigaste anledningen forumet. För även om dikterna då de skrevs säkert var det allra blodigaste, varigaste, köttigaste allvar går det komiska i uppriktigheten förlorad i en samling av just dåliga dikter. Att plötsligt drabbas av en anonym diktares stapplande lovsång till våren, dåren eller kvinnolåren i till exempel en dagstidning ger en mer genuin känsla av pinsamhet än då den återfinns i nytryck i Leif Erikssons samling.

Titel: Dåliga dikter – garanterat usel poesi
Redaktör: Leif Eriksson
Förlag: Känguru
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 112
ISBN: 91-85476-25-0

Att finna gemenskap i utanförskap

Iranier i Österrike. Västerlänning i Iran. Persepolis, som nu släpps i en samlingsvolym innehållande de tidigare utgivna fyra delarna, handlar mycket om att höra till. Och att inte höra till, alls. Marjane Satrapis självbiografi tar vid då huvudkaraktären Marji är tio år. Hon är fast besluten att bli profet när hon blir stor, den islamiska revolutionen (som sedermera ska leda till krig mellan Iran och Irak) eskalerar och husan i Marjis familj har förälskat sig i grannpojken.

Persepolis är en mix av vardag och politik, lycka och förödelse. Utvecklingsroman är ett epitet som inte är helt missvisande, men boken innehåller inte bara en berättelse om en flickas väg till kvinna, utan är också ett stycke nutidshistoria om både förtryck och kampen att slå sig fri. Och inte minst om alla paradoxala mellanlägen som uppkommer på den glidande skalan däremellan.

Den politiska viljan är alltid närvarande, men Satrapi skildrar också ett ett tvivel som inte sällan utvecklas till en förtvivlan. Ändå skrattar man. För i Persepolis värld är inte allvar och humor motpoler. Satrapi balanserar på den sylvassa kniveggen och hon skrattar hela vägen. Hoppet är det sista som överger en, sägs det och kanske är det därför som hennes serieroman aldrig blir dyster. Allvarlig, skrämmande och rörande, visst, men aldrig dyster.

Persepolis är verkligen en kontrasternas roman. Detta understryks ytterligare av Satrapis illustrationer. Här finns inga mellanlägen, ingen gråskala. Hon använder sig av svart och vitt och that’s it. En estetik som både är vass och hård, men också tilltalande. Stilren, men också detaljrik. Och det finns ett starkt band mellan bildernas utformning och berättelsen innehåll.

Motsatserna är många och kulturkrockarna haglar. Marji tillhör både Iran och Västeuropa. Hon innehåller båda världarna och hon lever i båda världarna, men saknar också på grund av detta en genuin tillhörighet. Det som starkast genomsyrar henne och även Persepolis som helhet är inte ett utanförskap, utan en gemenskap. Hur den tar sig utryck skiftar; ibland i en gemenskap av kampvilja och i de politiska åsikterna, ibland i utanförskapet i sig, ibland i enbart i egenskap av kvinna. Men den finns ständigt närvarande: en önskan och en vilja om att höra till.

Titel: Persepolis
Författare: Marjane Satrapi
Förlag: Galago
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2006
Antal sidor: 349
ISBN: 9170372268

Vackert utan slisk i Carlbrings skymningsljus

När vi somnar tillsammans är Magnus Carlbrings sjätte diktsamling. Dikterna utspelar sig till största del i ett gränsland mellan dag och natt, natt och dag, mellan skymningen och gryningen. Det är ett dunkelt ljus där framförallt känseln dominerar, mötena mellan hud och kroppar. Ibland bryts dunklet av starkt ljus, där den älskade kvinnan och kärleken står som ljuskälla, och ibland bryter omvärlden in i dunklet, med missiler, hot och våld:
[…] bildorkanerna
från människoslakten, tjuten av missiler genom köket, allt
som krossar oss och för oss hårdare tillsammans; bilen
dunkar av hjärtslag, vi sitter bredvid varandra
och försöker njuta av bristen på närhet

Det är de små speciella ögonblicken som gör vardagen till något mer, till något extra, som får ta rum i dikterna. För det mesta handlar det om fina små iakttagelser och känslor. Kvinnohanden som stryker mot nacken är en återkommande bild i boken, men många gånger är det också det hotfulla som slår igenom och slår hål på vardagens trygghet. Missilerna, de meningslösa krigen mot terrorn. Yttervärlden tränger sig på genom tv:n och via tidningssidorna på morgonen, med elfte september, konsumtionshets, krig och död. Även vardagsångesten, motsatsen till euforin – torsdagshelvetet – inkräktar på det fridfulla livet. Trots det så är det ändå lugnet och kärleken som dominerar i diktsamlingen. Läsaren får känslan av att det ändå är kärleken som kommer vinna till slut.

Kärleken som beskrivs är väldigt fysisk och intensiv. Samtidigt som den dunkla miljön känns sval så glöder det älskande paret. Ansikten och ögon är höljda i skugga. Det är händerna och deras rörelser, kropparna och inte minst kvinnans sköte som man får se:
Jag blundar i solen,
tungan slår in vattnet
Minnet av ditt sköte
lyser i mig, rummet
växer in i solen
Jag sväljer dig,
som solljus

Den här diktsamlingen skulle hur lätt som helst ha kunnat blivit både sliskig, oengagerande och tam. Men Carlbring har en fantastisk fingertoppskänsla för vad som är fint och vad som är sockrigt och smörigt, och han låter aldrig sina dikter passera den gränsen. Med popkulturella influenser förhöjer och räddar han det vackra i kärleksdikterna. Med en uppriktig solidaritet, upprördhet och ett äkta engagemang slår han in politiken och krigen som splitter i kärlekspoesin. Det vackra blir riktigt vackert när det kontrasteras mot och sätts samman med andra saker, med nattbussar, tatueringar, basdunkande subwoofers, nyköpta byxor, automatvapen, hudslamsor, tusch och cigaretter, som här i första dikten ”Förspel”s sista strof:
Jag omfamnar dig under plafonden, mina nattgoggles
följer din axel, din ryggrad, jag känner doften
av vapenfett och sand i ditt hår, du viskar, din röst
är låg som en orm: Kom, kom ned här på knä

När vi somnar tillsammans handlar om det vackra, det stillsamma, det intensiva. Om de små sakerna som betyder något, som gör vardagen till något man vill ha, trots hets och torsdagshelveten. Det handlar om att leva i de ögonblick när man är tillsammans, att se solljuset i kärleken och varandra, trots skiten i morgontidningarna. Carlbring skriver om de små sakerna som betyder något, de saker som är det verkligt stora, och han gör det här i en av de bästa diktsamlingarna som har getts ut på senare år.

Titel: När vi somnar tillsammans
Författare: Magnus Carlbring
Förlag: Wahlström & Widstrand
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2002
Antal sidor: 70
ISBN: 91-46-20053-3