Kategori: Serier

Okej, jag har inte läst Inferno av August Strindberg, så någon intrikat jämförelse mellan originalet och Fabian Göranssons seriebok August Strinbergs Inferno blir det inte. Och ärligt talat tror jag att originalet är rätt trist. Det går däremot inte att beskylla kopian för.

Göransons Inferno är en utmärkt genväg, ungefär som när högstadieläraren ville ha en bokrecension och alla kollade på filmen i stället. Inferno är en njutning att läsa. Oerhört vältecknad där mer klassiska serieuttryck blandas med fotografi-liknande miljöteckningar av Paris.

Det hela blandas med en härlig disrespekt för August Strinbergs person, hans bok och hans författarskap. Göranson skildrar den galna, löjlige och helt hispige Strindberg, utan en tanke på den respekt han brukar åtnjuta som ”Sveriges störste”. Det är befriande och inte minst stor komik.

Titel: August Strindbergs Inferno
Tecknare: Fabian Göranson
Förlag: Kolik förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2010
Antal sidor: 156
ISBN: 9789197610384

På ytan ser den första volymen av Åsa Ekströms mangaserie Sayonara September ut att vara vilken snabbproducerad high schoolserie som helst. Men Ekström vet vad hon pysslar med.

Tempot i serien är högt, och flera parallella historier utspelar sig ständigt om varandra, små och stora, långa och korta. Allt rör sig kring och inuti huvudpersonen Alex, och hennes vänner på den serietecknarskola där hon precis har börjat. Det handlar om plugg, framtidsdrömmar, kärlekshistorier, vänskap och fester, och om skuggor från det förflutna.

Även på bildplanet tycks en mängd saker försiggå samtidigt. Nästan ingen ruta är gjord i samma stil som rutan bredvid. Hos oerfarna tecknare kan sådant många gånger vara tecken på att personen i fråga velar eller inte riktigt hanterar mediet, och det hela uppfattas lätt som skevt och inkonsekvent tecknat.

Ekström, däremot, hanterar de olika stilarna till fullo. Var för sig skulle de olika stilarna kunna vara hämtade från ungdomsmanga, barnmanga, actionserier, stiliserade cartoonalbum och västerländsk äventyrsrealism. Eftersom det hela utspelar sig på en serieskola tar Ekström också chansen att teckna serier i själva serien, något som lyfter både variationen och boken ytterligare ett litet snäpp. Men det som utmärker Sayonara September är inte i första hand att bilderna är varierat, snyggt och klanderfritt tecknade, utan att varje ruta och figur känns noga avvägd för att skapa största möjliga – och mest subtila – dramatik.

Precis som bilderna är berättelsen egentligen inte heller speciellt originell. Det rör sig framför allt om klassiskt relationsdrama och tonårsöden. När Åsa Ekström i Sayonara September tar sig an dessa genrer håller hon sig inom de kommersiella ramarna. Men inom dessa ramar närmar hon sig vad som måste kallas för berättandets och bildhanterandets fulländning.

Titel: Sayonara September (volym 1)
Författare och tecknare: Åsa Ekström
Förlag: Kartago förlag
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 210
ISBN: 978-91-86003-340

I Den hemliga kroppen (först ut i bokserien Grafiska Novelletter) gestaltar serietecknaren Sara Hansson hur ett barn från att leva obekymrat i sin kropp med åren går mot en allt större medvetenhet om denna. Den kropp som inte ska fläkas ut hur som helst, utan hela tiden måste vara under högsta bevakning för att inget ska göras fel. För kroppen, får vi veta, är inte bara din.

Vuxna säger åt dig när du på dagis endast går omkring iklädd trosor. Och när de första håren under armarna börjar synas är kompisarna snabba att påpeka. Osminkat ansikte och hår på fel ställen kan för en högstadietjej få förödande konsekvenser, tänk om någon av killarna i 9b kallar en för skräcködla. För överlevnadens skull är det enklast att göra som man blir tillsagd.

Sara Hansson belyser och tar fram något som vi egentligen vet inom oss men ofta glömmer bort i hysterin om den perfekta kroppen. Hon bygger sin historia på vad jag antar är någorlunda självupplevt och koncentrerar ligger därför främst på den kvinnliga kroppen. Historien skulle dock fungera lika bra med en kille i centrum. I de scener där killar figurerar syns ett beteende som vi första anblick känns oerhört kränkande mot tjejerna, men vad dessa scener egentligen visar är att killarna också är fast i samma oreflekterade beteende, ett beteende som av omgivningen förväntas av dem. På så sätt blir Den hemliga kroppen en lika viktig ögonöppnare för killar som för tjejer.

Förordet till Den hemliga kroppen är skrivet av Maria Sveland (författare till Bitterfittan), där hon utgår från de sexrådgivningsspalter som då hon var 14 år var obligatorisk i tidningar som exempelvis Veckorevyn. De där råden som alla nyfikna ungdomar fullkomligt slukade (och fortfarande gör antar jag) och som togs på fullaste allvar. Men Sveland menar att dessa råden var alldeles för lama, och ställer sig frågan nu som vuxen varför det enligt dessa till exempel var okej/normalt att som tjej inte få orgasm vid sex. Där råden egentligen bara visade att våra kroppar inte kan ses med samma ögon och att reglerna för de olika kropparna, som Sara Hansson med sin serie uttrycker väldigt bra, också därför skiljer sig åt.

Novellens Sara lyckas dock bryta sig ur kraven på kroppen då hon träffar Carin. Carin som ger blanka sjutton i regler och bara är den hon är. Med Den hemliga kroppen blir Sara Hansson själv en Carin, någon som kan se utanför kraven och se vilka dessa faktiskt är. Den hemliga kroppen borde bli obligatorisk läsning i grundskolan, och borde gott och väl även skickas med i varje tidning som innehåller sexrådgivningsspalter eller andra rådgivande artiklar som riktar sig till unga tonåringar.

Titel: Den hemliga kroppen
Författare: Sara Hansson
Förlag: Kolik förlag och Seriefrämjandet
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 36
ISBN: 9789185161669

En inbunden antologi, där det enda sammanhållande temat är tecknade serier. Hur fin boken än är och hur spännande det än är med en hel rad olika serietecknare samlade mellan två pärmar har jag ändå svårt att förstå vem som är den tänkte köparen till en bok som Allt för konsten 7. För vad är egentligen syftet med den här typen av samlingsböcker? En uppvisningsplats och provkarta för modern seriekonst kanske.

Bästa sättet att se den är kanske som en ny uppdaterad och lyxigare form av serietidningar, medan de klassiska långsamt dör svältdöden i kioskernas tidningsställ. Det är i sådana fall en mer högkvalitativ serietidning, både sett till formen med de hårda pärmarna, och till innehållet, som trots att det är fullständigt osammanhängande, många gånger håller en väldigt hög nivå.

Bland de mer traditionella seriebidragen, med historier berättade med rutor och pratbubblor, utmärker sig bland annat Malin Biller, som mot alls odds lyckas göra en både fin och engagerande berättelse på det annars så söndertjatade temat må dåligt – bli inlagd – kämpa och lyssna på viktig musik – må bättre. Den starkast lysande stjärnan i boken är annars utan tvekan finska Tiitu Takalo, som bidrar med fyra olika bidrag, alla lika bra. Det är vemodigt vackert och vardagligt upprorspunkigt, med mjuka och livfulla gråskalor.

Konsten då? Ja, förutom att serierna i sig för det mesta är riktigt konstfulla – Takalos ”I Finlands största förort”, som går helt i blått och rött, skulle till exempel klara sig utmärkt som en bländsnygg tavla – finns bland annat Terhi Ekboms oritentaldoftande och svartvitskrapade ”Honeymoon Island”, som skimrar i limegrönt, orange och rosa; Henrik Rehrs förvisso konstnärliga, men också intetsägande, streckade ”Storm”; Åsa Grennvalls dystra korsstygnsbroderier, och inte minst Katja Tukiainens sagoaktiga, mangainspirerade och varmröda oljemålningar.

Titel: Allt för konsten 7
Medverkande: Malin Biller, Terhi Ekebom, Angelica Ericsson, Lars Fiske, Anneli Furmark, Åsa Grennvall, Matti Hagelberg, Nickan Jonsson, Kati Kovács, Steffen Kverneland, Mika Lietzén, Tommi Musturi, Henrik Rehr, Patrik Rochling, Elisa Rossholm, Åsa Sandzén, Roy Söbstad, Tiitu Takalo, Katja Tukiainen, Tor Ærlig, Li Österberg
Redaktör: Ingemar Bengtsson
Förlag: Optimal Press
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2008
Antal sidor: 272
ISBN: 978-91-85951-04-8

Serier ska ju vara självbiografiska har jag förstått. Marcus Ivarsson inleder sin tredje bok Deluxe med “Det självbiografiska materialet”, som tar vid ungefär där den förra boken Intro tog slut. Det rör sig kring huvudkaraktärens missbruk, som nu börjar avklinga. I bokens andra avsnitt “Dagboksserie” tar Marcus Ivarsson det hela ett steg längre och lägger helt enkelt in serielådor i sina semesterfoton.

Men sedan är det över med självbiografi och jag är lättad. Intro var en förbannad uppgörelse med sitt förflutna, en djupdykning i beroendets misär, men det räckte så. Jag är glad att Marcus Ivarsson lämnar det där och går vidare i sitt skapande.

Deluxe är efter de två inledande avsnitten en brokig samling serier. Både till innehåll och form. Ganska banal slapstickhumor i stripform blandas med längre allvarliga saker om psykiskt sjukdom och beroende (utan det tydliga självbiografiska inslaget).

Och det är i färg. Halleluja för att Sveriges bästa serietecknare får denna möjlighet! För kanske är Marcus Ivarssons skämt ibland i tamaste laget, kanske är det en smula väl lättköpt ibland, men snyggt är det precis hela tiden. Sådär vältecknat att varje figur skulle passa som tatuering, om ni fattar vad jag menar.

Han behärskar en klassisk serietecknarstil där insiktsuttryck är övertydliga. Han är grym på grafiska, avskalade bilder. Han gör fantastiska inkainspirerade bilder, där varje liten yta är täckt med detaljer. Det är helt enkelt ögongodis att läsa honom.

Men till nästa bok Marcus skulle du gärna få göra en mer sammanhållen berättelse. Då skulle jag bli lyrisk. Och glöm inte tjata på din förläggare om att det här med färgtryck, det är grejer det. Jag ser fram emot det redan.

Titel: Deluxe
Författare: Marcus Ivarsson
Förlag: Optimal Press
Språk: Svenska
Utgivningsår: 2009
Antal sidor: 128
ISBN: 789185951024